måndag 31 mars 2008

Vad i hela friden?

Jag tänkte förklara vad jag har gjort idag på kontoret och efterlysa Hasselhauf, men alla mina tidigare intentioner är som helt bortblåsta. Jag läste Torkels inlägg från igår och jag förstår inte ett dugg av innehållet. Att jag dricker mitt kaffe svart stämmer, det har jag skällt ut serveringspersonalen för ett par gånger tidigare, men igår fick jag svart kaffe. Jag var den som försvarade Torkel under fikakonferensen medan Werner satt i sin stol och fnittrade hejdlöst åt något - vad han skrattar åt vet man aldrig, men roligt har han. Torkel avskyr Werner och brukar konsekvent tacka nej till allt som Werner bjuder på, men jag undrar vad som tog åt Torkel igår.

Werner brukar baka muffins i köket som medlemmarna brukar uppskatta, men de fick till och med Jan Dunke att tappa förståndet när han åt dem. Dunke brukar kunna behålla sitt lugn och sin sans i alla lägen men efter Werners muffins så gick han rakt ut i partiets trädgård och sprängde ett skjul, som lyckligtvis var tomt. Sedan vandrade han runt som en zoombie resten av dagen. Tänk om Torkel åt av Werners muffins igår...?

Imorgon är det bastukongress och då ska jag verkligen utrycka mitt missnöje med stämningen inom partiet. Jag är trött på lögnerna som Torkel och Geten sprider och jag vill skapa ordning. Dessutom ska Torkel förklara sitt förslag om posten i Moskva. Det har stått tomt alldeles för länge nu och vi måste verkligen placera en medlem där omedelbart. Torkel vägrar att åka tillbaka dit och vill hellre stanna hemma, men däremot har Torkel yrrat hela dagen om att Brunte Bukpress skulle kunna pendla mellan Kambodja och Moskva. Jag motsätter mig starkt mot förslaget då vi måste ha en ambassadör i Kambodja. Jag hoppas att jag kan rapportera ett fast beslut imorgon om Moskva.

söndag 30 mars 2008

Chokerande fakta om Stefan Ståhl avslöjas!

Det är inte konstigt att man är sur när folk ständigt anklagar en för att vara lättirriterad och grinig. Det är inte många som skulle kunna leva upp till det godhetsideal som Ståhl förespråkar, och vända andra foten till när man tappar en batong på den ena! Ståhl själv är ju inte heller mycket bättre! Ni skulle bara se honom om morgnarna innan han har hinkat i sig sina två kannor kaffe och kommit in i en någorlunda god stämning, det är sådant som det inte skrivs om på bloggen! Nej ständigt är det jag som blir utsatt för detta internet-kotteri!

Nej, nu får det faktiskt vara nog. Jag har beslutat att från och med idag ta upp så mycket av Stefan Ståhls dåliga sidor så att han inte kommer kunna visa sig ute bland folk! Jag kan väl dra en liten historia ifrån gårdagens möte som ett litet smakprov på min lilla följetång. Detta är även en rättelse av inlägget Stefan Ståhl gjorde på bloggen igår.

Det var i själva verket Ståhl, och inte några slumpis valda medlemmar, som påbörjade kastandet av muggar igår. Allt bara för att någon hade råkat hälla mjölk i hans kaffe. "Jag dricker mitt kaffe svart!!" gormade han och kastade muggen för fulla muggar i huvudet på Tråkesson, som hade oturen att stå inom räckhåll. Nu kommer han väl klaga och gnälla över det här varenda fikakonferens framöver. Hur som helst var slagsmålet redan i full gång redan när jag kastade flaskan i väggen, som Ståhl påpekade i sitt inlägg igår vara starten på omständigheterna.

lördag 29 mars 2008

BRÅK! Partiet vibrerar

Äntligen har partiets livliga medlemmar gått hem till sig och lämnat ett stökigt konferensrum efter sig sedan fikastunden. Det har varit en mycket hektisk eftermiddag med bråk som skapades av Geten och alla hans lögner. Fikastunden inleddes idag med att Torkel berättade för partiet om incidenten igår med Geten och batongen i tidningen, Geten replikerade snabbt med att fråga Torkel om sin psykiska hälsa och alla mystiska recept for olika typer av psykofarmaka som han inte hade hämtat ut. Av någon anledning var Geten blå ovanför vänster öga vilket han påstår att Torkel skulle ha gett honom med batongen i tidningen. Geten skyller alltid ifrån sig vad som än händer och vad han än gör. Till exempel hade inte Geten lindat in batongen i tidningen utan det var naturligtvis Torkel - Torkels fel alltihop.

Geten och Torkel började argumentera om vad som var sant, och inte sant. Diskussionen engagerade snabbt samtliga medlemmar i rummet och från en lugn dialong utvecklades situationen till en arabisk köttmarknad. Alla pratade i mun på varandra och rösterna höjdes, medlemmarna blev argare och argare ju mer tid som gick. Torkel blev också arg och jag gjorde mitt bästa för att hejda medlemmarna och Torkel. Mina försök var förgäves och till slut insåg jag att bråket som hade uppstått inte gick att stoppa. Helt plötsligt flög en glasflaska in i väggen ovanför mig så att glassplittret regnade ner i huvudet på mig, och sedan fortsatte medlemmarna att kasta muggar och glassflaskor genom rummet.

Nu när bråket har lagt sig kan vi konstatera att bara tre medlemmar slängdes ut genom fönstret, tyvärr var inte Geten en av dem.
En ruta krossades.
Torkel är upprörd.
Konferensrummet på partikontoret, alltså skolans aula måste städas och repareras.

onsdag 26 mars 2008

Batongchock skakar Ståhlingrad! Torkel förbannad - stan i skräck

Jag sitter i klassrummet som jag har tagit i besittning efter att Werner ockuperade mitt kontor och skräpade ner det. Ilskan efter bastukongressen sen igår har inte lagt sig än, det värsta av allt är att jag är fråntagen befogenheterna att dra in folks lön och fikaransoner. Hasselhauf är däremot glad och nöjd med de nya reglerna, Hasselhauf har ännu inte kommit hem från Portugal.

Igår på bastukongressen diskuterades posten i Kreml livligt och Geten påstod att Tråkesson har fuskat med sina arvoden. Denna Geten med sina lögner. För att besluta om han var lämplig nog för att stationeras i Moskva gick jag till Ung Diktaturs möte på eftermiddagen där han är ledare. Jag blev mycket överraskad över Getens bristande ledarförmåga. Till exempel hade han inte lärt sig namnen på medlemmarna utan körde tidningsleken, alltså leken där man ropar någons namn och slår sedan denne. Efter omgången med tidningsleken var medlemmarna alldeles blåslagna och haltade. Jag, som fann det lite märkligt att en ihoprullad tidning kunde skapa sådan skada, vecklade ut tidningen mot Getens vilja. Med en duns föll bastant batong ner på min tå. Han hade alltså placerat den i tidningens mitt och flinade lömskt när jag skällde ut honom inför medlemmarna.

Dessutom var jag sur över Hasselhaufs resa till Portugal vilket inte var till Getens fördel. Jag fattade tag i batongen med ett kraftigt grepp och drämde till Geten. Han vacklade till och såg en aning irriterad ut när jag började rycka i hans stripiga getskägg. Förmodligen tyckte han att det var pinsamt att få stryk av en så gammal och senig gubbe som jag, den idioten.

Ett annat förslag till posten i Kreml som avhandlades under kongressen var att tillsätta Brunte Bukpress på posten i Moskva. Tanken var att han kan pendla mellan hyddan i Kambodja och det ryska kontoret. Efter att ha kommit i kant med Geten kom jag fram till att det bästa är att låta moderaten pendla. Dessvärre har jag inte makt att införa mina förslag och styra partiet efter mitt eget tycke utan jag får göra som gemene medlem och ta upp förslaget vid ett möte.

måndag 24 mars 2008

Torkels brokiga relationer

Tänk att vi lever fortfarande! Nu var det längesedan ni hörde något från partiet, kära arbetarkamrater, men vi lever och kämpar på som vanligt. Mycket har hänt sedan dagen i Moskva när jag hittade Torkel fullt levande i vårt kontor. Eftersom jag gjorde misstaget att resa hem tillsammans med Torkel så står kontoret återigen tomt och större delen av våra formella kongresser har ägnats åt den frågan. Börje Tråkesson och Geten, den gnällige ledaren för Ung Diktatur och partiets skvallerbytta, tjafsar fortfarande om vem av dem som ska få posten. De tror på allvar att jag kommer att tillåta Werner att placera Geten i kontoret. Vilket intryck skulle ryssarna få av oss då? Jag vågar inte ens tänka på det.

Tiden sedan Torkel kom hem har varit mycket påfrestande för humöret och tålamodet. Torkel fick redan några dagar efter hemkomsten svårt att acceptera att han avsatte sig själv när han utsåg Werner till vice diktator och avpolleterade mig. Torkel ska bestämma och domdera var han än är, och Werner som har hela sin stolthet i rollen som partiledare har mycket svårt att låta Torkel bestämma. Det första Torkel gjorde var att bege sig ut på Ståhlingrads gator för att köpa en dyr mockabryggare då han inte ansåg att vår fullt fungerande bryggare dög. Naturligtvis markerade han sitt revir genom att betala med partiets pengar. När jag skällde ut honom för inköpet så svarade han spydigt att vår stora och bullrande kaffebryggare var mycket bättre och att det var överste Fröjd som var ansvarig för att den "fick gå till graven". Överste Fröjd är ledare för självmordsbombarpatrullen och det var han som fick oss att stoppa Sture Ankarstjärna i en luftvärnskanon för att sedan skjuta honom till himmlen. Hans sista stund i livet blev därför en härlig flygtur mot molnen över Ståhlingrad. Detta retade gallfeber på Stures fru som i ilskan gick till vårt kontor och slängde kannan till kaffemaskinen i golvet.

Förbannad och sur blev Torkel också under dagarna alldeles innan påsk då Hasselhauf reste till Portugal. Vad han ska göra där är jag inte riktigt säker på då han aldrig pratade om sin resa med de övriga medlemmarna. Det låg helt plötsligt bara en lapp på mitt bord där Hasselhauf hade skrivit att han åker till Portugal för att skapa kontakter med några höga ledare inom en paramilitär grupp.

Vi får se vad mötet leder till. Torkel är arg som en stucken gris för Hasselhauf plötsliga resa. Här åker minsann ingen medlem utomlands utan att berätta om sitt syfte eller vilka man möter, enligt Torkel. En förklaring till Torkels reaktion kan vara att Hasselhauf anklagade Torkel för att vara egocentrisk och ha en narcisistisk syn på människor alldeles innan han reste iväg. Efter den dagen har Torkel förstört en spade, Jan Dunkes finaste haka, sina egna knogar och en rad andra verktyg i kampen mot statyn som han för. Den enda åverkan på statyn som Torkel har lyckats åstadkomma är ett borthugget öra. Torkels humör blir knappast bättre för att Torkel börjar varje dag med en promenad genom Skoogvallen och ser statyn.

onsdag 19 mars 2008

Skönt att vara hemma

För en tid sedan kom jag tillbaka till partikontoret istället för att sitta hemma i mitt hus i all ensamhet. Jag åkte hit för att delta i firandet av Torkels återuppståndelse och hemkomst, och även njuta av Tant Märtas bakelser. Hon har bakat Torkels favoritbakelse, Kräm Karamell, idag tillsammans med en rad andra delikatesser. Jag tog med mig ett par flaskor Gammel Dansk som medlemmarna snabbt tömde.

Nu har lugnet kommit till Ståhlingrad, eller åtminstone kontoret för våra fulla medlemmar har gått ut på gatorna för att högjutt göra alla stadens invånare medvetna om det stora firandet. Torkel var trött efter allt resande, jag som hann åka hem till min villa och få lite sömn är desto piggare. Dessutom har jag hämtat mig från sviterna av sjösjukan som båten över Östersjön gav mig. Jag visste att det var något skumt när Torkel föreslår en färjetur som egentligen inte ska finnas. Vi kom ombord på färjan tack vare en god vän som Torkel brukade dela sina pokerkvällar med i Moskva. Sedan parkerade vi bilen bland rostiga containrar med kraftiga arbetare med rövklykor och oljiga händer som sparkade på alla containrar, även däcken på min bil.

På tal om min bil så kommer jag att vara tvungen att cykla när jag ska transportera mig under de kommande veckorna. Min kära bil står på min gård med trasiga lampor och bucklig huv. Den går knackigt och låter illa efter Torkels vansinnesfärd på Skoogvallen. Det enda som är sig likt efter den här dagen är statyn av Hasselhauf.

Nu börjar tröttheten krypa även över mig, så det är dags att sätta mig på min gamla cykel och bege mig hemåt.

Nya affischer att sätta upp

Nu får ni äntligen chansen att göra lite nytta, era odugliga blogg-läsare! Skriv ut de här och sätt upp dem synligt, gärna på ställen där man inte får affischera!



Det är Jan Dunke som har designat detta fantastiska konstverk. Jag hittade ett exemplar mitt gamla kontor som Werner hade använt som disktrasa, så jag bad Dunke att scanna in den och nu publiceras den här för allmänheten att beskåda.

Tillbaka i Ståhlingrad

Tidigt i morse kom jag och Stefan Ståhl tillbaka till vårt kära gamla Ståhlingrad. Jag och Ståhl hade bytts av vid ratten och nu var det jag som körde. Det första jag gjorde var att åka till Skoogvallen och i full fart köra in Ståhls automobil i den förskräckliga staty som Bernt von Hasselhauf låtit resa. Stefan vaknade till med ett ryck och började skälla över mina "fåniga aggressioner mot Hasselhauf", men jag avskedade alla anklagelser med att jag hade somnat vid ratten och på något mystiskt vis letat mig fram genom stadens labyrintartade små gator för att till slut komma till ett abrupt stopp på Skoogvallen. Jag tror inte att han gick på det, men jag orkade inte komma på någon bättre ursäkt, det var ju trots allt tidigt på morgonen och jag hade inte sovit mycket den natten eftersom jag körde på en igelkott i Enköping.

Ståhl släppte av mig utanför partikvarteret och körde hem sitt vrak till bil till sin residens. Bilen blev nämligen totalkvaddad. Statyn står däremot kvar oförändrad. Jag får väl försöka igen vid ett senare tillfälle. Hur som helst gick jag in i fikarummet för att luta mig mot min och Ståhls gamla, men otroligt stora, kaffemaskin, som vi byggde under mellankrigstiden, bara för att upptäcka att den inte längre fanns där. Jag föll som en fura mot golvet och fick en rejäl blåtira då bordskanten saktade ner mitt fall. En lång ful ramsa for ut ur mig och ekade sedan länge och väl genom husets långa tomma korridorer. Denna ramsa väckte tydligen Werner Wagner som kom springande ner för trapporna med kniven i högsta hugg. Kniven satt i min axel innan jag hann säga omelett. Det måste sägas att "omelett" enbart sägas innan man fotograferar sig, och det var väl en herrans tur att jag inte hann med att säga det. Det glädjer mig att se att Werner på ett så effektivt sätt beskyddar partibyggnaden ifrån inkräktare.

När Werner såg att det var mig han huggit kniven i så drog han ut den och ursäktade sig. Han försökte lura i mig några små piller som han sa var bra till att stoppa blödningen. Jag föste bort dem och satte på ett plåster i stället.
Om jag var förbannad över att kaffemaskinen var borta så var detta ingenting emot vad jag blev när jag kom in på mitt kontor för att se det bombnedslag som Werner förvandlat det till under sin korta tid som partiledare. Möbler, papper och gamla sprutor och rostiga rakblad låg huller om buller över golvet, staplade upp till taket på vissa ställen. En liten gång gick igenom röran fram till en blodig, möglig gammal madrass som Werner tydligen hade som sovplats. Men det som upprörde mig mest var alla tomma, krossade whiskeyflaskor som låg brevid den motbjudande madrassen. Werner hade druckit upp min fina samling med whiskey! Den samling som skulle följa mig i graven om jag inte själv han dricka upp den under min livstid! Wagner hostade fram några ord om att han trodde att det inte gjorde någonting, eftersom han ända tills för en kort tid sedan trott att jag var död. Hans svenska har inte förbättrats sedan jag senast språkade med honom, men faktumet att jag höll en krossad flaska under halsen på honom under förhöret hjälpte väl honom inte heller att prata mer förståligt.

Eftersom Werner numera är partiledare så låter jag honom behålla mitt gamla kontor. Skolan är ju full av klassrum som bara står tomma och jag kan ju installera mig i ett av dessa istället. Ikväll så ska vi tydligen fira min återkomst. Jag har faktiskt saknat tant Märtas bakelser. Det är nog det enda jag har saknat här i Ståhlingrad.

/the one and only Torkel Skoog

måndag 17 mars 2008

God Onsdag, snart är de här...

Hela gänget hade samlats på partikontoret, mer eller mera frivilligt förstås. Märta var på strålande humör, Werner hade plockat fram sin elefantbössa och Geten utförde de sista sin förberedelserna. Geten var lite lätt nervös för att Munken ännu inte anlänt. Han lugnade ner sig en anning när han fick provsmaka på Märtas nya kaka från Holland.

Spänningen låg i luften och alla kände av den. Bödeln hade fått ställa upp som dörrvakt när uppgifter om att Sven-Gunde Abrahamsson skulle dyka upp. Sven skulle komma förklädd till Mona S till festen och därför blev han tvungen att skicka hem två stycken personer med hennes utseende.

När våra partikamrater var hela 3 timmar försenade så ringde en sur Ståhl och sade:
"Resan gick bra men efter 4 kilometer så körde vi på en igelkott. Det blev punka på högra framhjulet och Skoog blev hämndlysten. Den berusad Torkel ville att vi skulle mosa djuret ännu en gång och körde målmedvetet över det. Såklart fick vi punkterning på det andra framhjulet också.
Ett reservhjul har vi men vi hjul var sönder, därför går vi hem nu. Allt för att spara lite pengar. Vi är i Enköping förtillfället men är hemma om 21 timmar. Imorgon kan vi fira God Onsdag..."

Därför håller vi just på med att förbereda allting en gång till till deras försenade hemkomst. Ända skillnaden från igår är att Reji Roj ska porta alla som liknar Lars O.

söndag 16 mars 2008

Skepp och hoj

Det känns skönt att äntligen vara ombord på båten som ska ta mig och Torkel till Ståhlingrad. Som man säger: borta bra men hemma bäst, stämmer verkligen på mig. Efter att ha varit på resande fot i några dagar så känns det skönt att röra sig hemåt. Det blåser alldeles fördjävligt här på sjön och inte ens ett helt paket tabletter mot sjösjuka hjälper, jag känner mig helt grön i ansiktet och har legat till sängs större delen av tiden.

Imorgon vid 10-tiden kommer båten att lägga till i Stockholm och sedan får min röda jeep ta oss resten av vägen hem. Tant Märta har utlovat en ny fin middag imorgon för att fira Torkels återuppståndelse och hemkomst.

Jag bävar inför mötet mellan Torkel och Werner. Werner har förändrats mycket sedan han fick ansvar för partiet och han har blivit mer självsäker och en aning arrogant. Torkel, som är arrogant själv, har tyvärr svårt för andra som är arroganta, dessutom har vi Torkels labila humör. Jag har försökt förbereda Torkel på en del saker som han kommer att uppfatta som stötande, men jag tror att chocken kommer bli stor för honom ändå.

På väg hem

Då har tiden kommit för mig och Stefan Ståhl att återvända till vårt kära moderland. Som tur är så går färjan från St. Petersburg direkt till Stockholm och på så vis slipper vi passera Skåne på vägen hem. Jag har ringt Tant Märta och bett henne att sätta på kaffet, så vi har något att hälla i oss när vi kommer hem imorgon. Ståhl har hamstrat på sig sjösjuketabletter för han klarar inte av sjön säger han. Själv är jag ju, tyvärr, mer än van med båtturer sen den vecka jag tillbringade till havs på Jan Dunkes eka. Jag bunkrade upp på cigarrer istället.

Just nu sitter jag på däck och ser det gamla Sovjet försvinna bortom horisonten medan jag smörjer in mina taniga men med solfaktor 30 för att skydda min kropp mot ytterligare cancer. Ståhl ligger redan inne på sin hytt och vomerar i en hink han lånade ur städskrubben. Medicinen fungerade tydligen inte som den borde. Men så köpte han dem ju också misstänkt billigt av en liten ryss i ett gatukök i hamnen aldeles innan vi gick ombord. Själv köpte jag en pastasallad med rysk kaviar av den lille herren.

Jag har inte tid att skriva mer nu, för nu ska jag gå ner till baren och prova deras sortiment!

lördag 15 mars 2008

Reaktionerna på partikontoret

Werner Wagner är rasande och fullständigt chockad över nyheten. Han hade vant sig vid sin topposition inom partiet och njöt i stora mängder av makten. Fast nu, över en natt så var kanske allt förlorat. Torkel Skoog är som ni vet tillbaka vid liv fast han är enligt på pappret död. Enligt det svenska lagsystemet så kan en person bara dö en gång. Så tekniskt sätt så ska inte Torkel kunna få någon dokumenterad lagstadgad post nu. Jag tror inte Torkel kommer ge sig utan strid men å andra sidan kommer absolut inte Werner ge upp frivilligt heller.
Sylvester Wallenberg kommer få en viktig roll i kampen om makten. Han är ju nu Werners advokat då Torkel inte betalat något arvode under sin tid som "avliden".
Det kommer iallafall att var ett spännande händelseförlopp nu när Torkel kommer hem.


Geten och Börje Tråkesson hade nyligen börjat föra lätta samtal med varandra sedan bråket i bastun. Så nu när Torkels ankomst närmare sig börjar båda två med förberedelser för att imponera på honom. Fientligheten började genast blomstra upp ännu en gång nu kraftigare än förut. Som ni förstår så tror de att den som imponerar bäst, kommer få posten nu när Ståhl inte åtar sig den längre.


Jag fick tidigare i morse under min andra frukost en skriftlig förfrågan från Geten om att använda infanteristerna vid sin välkomst ceremoni.


Förfrågan lydde så här: "Överste Frejnar Fröjd tror sig säkert har hittat sin homosexuella ungkarl bland infanteristerna nu. Jag föreslår att han skall skjutas i småbitar av vår luftvärnskanon till vår ärade Torkels hemkomst. Har jag tillåtelse att använda den sällsynta resursen vi nu har till vårt förfogande? //Geten"


Jag kände mig skeptisk till att göra samma misstag som förra gången så jag gav mitt godkännande att frakta hit en färsk munk från Tibet istället. Nu jävlar ska det bli pangfest!


Jag själv håller på i min ensamhet att tejpa ihop kaffebryggaren som Jan Dunke vägrade at laga. Hoppas Skoog blir nöjd.

fredag 14 mars 2008

Tillbaka ifrån det "döda"

Torkel Skoog, Moskva
14 mars -08

Jag kan inte dölja det längre, eftersom Stefan Ståhl publicerade det i sitt förra inlägg. Som ni har förstått vid det här laget så är jag är inte död ännu. Jag har hållit mer eller mindre koll på vad som har hänt hemma i Ståhlingrad genom att läsa den officiella moskvademokratiska bloggen, och på så vis vet jag om vad som har hänt där hemma. Vad jag har haft för mig det senaste halvåret återstår dock en hemlighet i ytterligare några rader. Som vissa också har misstänkt så är jag även ansvarig för kommentarerna ifrån mr. x, som av en del har uppfattats som stötande, och jag försäkrar er om att detta i grund och botten var min mening.

Igår tog jag med mig Ståhl till haket jag brukar hänga på när jag inte orkar värma på min mat själv, eller när jag bara behöver ta mig en morgon-, middags-, mellanmåls-, eftermiddags-, 5 o' clock-, eller kvällswhiskey, eller om jag nu skulle behöva ta mig ett järn någon annan tid på dygnet. Ståhl hade fått för sig att jag skulle ta ut honom på en fin restaurang, och att jag till råga på allt skulle bjuda honom! Nåväl, jag hade ju inte träffat gubben på fem månader så jag kunde väl bjussa på en drink och en cigarr nu när vi skulle sitta uppe hela natten och vara sentimentala och prata gamla minnen. Stefan frågade även ut mig om mina aktiviteter de månader jag varit spårlöst försvunnen. Han ska då alltid lägga näsan i blöt!
Det finns egentligen inte så mycket att säga om saken, efter att Dunkes eka drev ut på havs följde en vecka till havs utan land i sikte. Jag åt ingenting annat än maneter som hade oturen att flyta runt i närheten av min lilla båt, vilket resulterade i att jag blev uttorkad av deras höga salthalt och bristen på sötvatten. Det enda jag drack var regnvatten som jag samlade i mina gamla skor när tillfället kom. Hur som helst vaknade jag upp med dropp på ett litet sjukhus i Dominikanska Republiken, där en fiskeskuta hade funnit mig flytande runt helt omedveten om situationen, eftersom jag var medvetslös. Vid mitt uppvaknade tillfrågades jag hurvida jag ville att en rapport skulle skickas till min familj eller mina vänner där de skulle berätta att jag var oskadd. Eftersom jag är den enda kvarlevande medlemmen av släktet Skoog så var det första alternativet helt enkelt inte möjligt. Däremot bad jag dem att skicka en dödsförklaring till mina partikamrater, eftersom jag vid den tiden dels var förbannad på Dunke, som hade glömt att svarva åror till sitt vattenfartyg, dels för att jag kände att jag var i behov av semester. Om jag känner Ståhl, och det gör jag sedan 60 år tillbaka, så skulle jag ständigt bli påtvingad tonvis med arbetsuppgifter även om jag var på semester. Detta är ganska olustigt eftersom jag faktiskt är, eller i alla fall var, hans överordnade! Nu är ju Werner Wagner partiledare och jag kuvar mig inför att komma hem till den kaos som han antagligen har förvandlat partiet till. Idag förstår jag inte riktigt hur jag kunde vara så dum och utse honom till min efterträdare.

I övermorgon är det i alla fall bestämt att vi ska bege oss tillbaka till Ståhlingrad. Vi kommer att ta färjan ifrån St. Petersburg till Sverige istället för att ta en omväg över Finland, som Ståhl verkade anse nödvändigt då han reste hit. Vad som blir av posten i Kreml återstår att se, men som det ser ut nu så kommer inte Ståhl att bemäktiga sig den. Vi har diskuterat omkring frågan och kommit fram till att vi båda kommer att behövas i Ståhlingrad, eftersom jag helt enkelt inte klarar av von Hasselhauf. Men Ståhl och Hasselhauf kommer ju överens ibland, så han kan ju hålla honom sällskap tänkte jag.

torsdag 13 mars 2008

Ståhl i Kreml

Idag har jag äntligen kommit fram till Moskva efter en lång och jobbig resa. Precis som alla andra dagar under den här resan har även den här bjudit på besvär. Jag åt frukost hemma hos Dimitrij i S:t Petersburg och körde sedan dess i rekordfart till Moskva. På vägen passerade jag flera vägpass som man gör i Ryssland, alltså ungefär som älgpass fast polisen håller utkik efter fortkörare. Ordningsmakten lät mig lyckligtvis vara ifred idag och komma fram till Moskva i eftermiddags.

När jag kom fram till Moskva körde jag vilse igen, det har byggt om alla städer och på en del ställen har de slagit upp stora och fula komplex med skyskrapor. Väggarna är också annorlunda. Med karta i handen lyckades jag till slut leta mig fram till Kreml där jag parkerade bilen och löste parkeringsbiljett. Sedan gick jag in i huset och förklarade mitt ärende för en dam i entrén. Hon såg lite besvärad ut över min närvaro men ringde trots allt en gubbe som kom ner och mötte mig. På utmärkt engelska presenterade han sig som Vladik och förklarade att han skulle visa mig stan. Men rummet då? sa jag. Lung, du får titta på det sen, replikerade han och sedan gick vi ut till en präktig amerikansk jeep utanför som hade chaufför.

Efter att ha åkt runt ett tag i staden och Vladik pratade om olika sevärdheter och berömda personer så kände jag att urinblåsan började bli full, vilket jag förklarade för Vladik. Då tog han mig till ett mycket flott ställe, ett stort marmorhus med pampiga trappor som ledde till de stora glasdörrarna som man gick genom för att komma in. Inne i foaljén var det stora fina blommor, polerat marmorgolv och stora kristallkronor i taket. Jag och Vladik gick in bland växtligheten och gömde oss vid en skvorlande fontän, och för första gången i mitt liv fick jag kissa i en fontän - inomhus. Sedan torkade vi händerna på frotéhanddukar medan jag frågade vad vi skulle hitta på sen. Svaret var en aning överraskat, "vi springer utav bara helvete, det här är USA:s ambassad. SPRING!". röt Vladik. Sedan sprang han ut i jeepen som vi hade kommit i och chauffören gjorde bara en rivstart och åkte iväg med Vladik. Där stod jag ensam kvar utanför USA:s ambassad, utan en anging om vad som hände och utan att veta var jag var. Helt plötsligt hörde jag amerikanska rop och komenderingar om att jag skulle lägga mig på marken o.s.v. Jag vände mig om och såg några vakter i amerikanska uniformer som pekade sina pistoler mot mig. Jag la båda händerna på huvudet som de ville, och sedan sprang jag iväg. Det var länge sedan jag sprang så fort men vakterna slutade springa efter mig.

Den här Vladik var ju så dum så han tänkte inte på att Kreml är en stor byggnad i Moskva och till och med finns utmärkt på tunnelbanekartorna här i Moskva. Efter att jag hade gått och fräst åt honom ett tag gick jag ner i en t-banestation och tog första bästa tåg till Kreml. Sedan gick jag in i huset igen och presenterade mig som en tjetjensk delegat som skulle prata med Vladik för en dam i entrén. Helt plötsligt togs jag in i ett rum där jag fick sitta på en stol medan två ryska vakter gick genom min ryggsäck med vattenflaska, kamera och lite annat som man har med sig på en resa. Partigrejerna hade jag som tur var lagt ifrån mig i bilen. När vakterna var klara med väskan blev jag visiterad och fick höra att Vladik hade gått hem för dagen. Jag hade dessutom blivit arresterad för terrorhot och skulle genast få åka till ett häkte i närheten. Är man en tjetjensk delegat så har man minsann bokat tid med en person medan denne jobbar, fick jag höra. Nu började jag bli förbannad, jag är minsann ingen terrorist och jag kräver att få se Moskvademokraternas rum, sa jag med ilsken ton till dem.

När de hade förstått att jag inte pratade ryska blev jag ännu igen förhörd om vem jag var. Jag satt på en plaststol med handbojbor på händerna bakom ryggen. Men nu var jag inte från Tjetjenien utan Stefan Ståhl, förklarade jag för dem. Jag berättade också om Vladiks svek vid amerikanska ambassaden, vilket fick vakterna mer förstående. Efter ett tag gav de med sig och förde mig till Moskvademokraternas rum. När vi kom fram till rummet sa en vakt tyst till mig att det sitter en man och arbetar där som inte vill bli störd, han blir mycket sur om man stör honom och är väldigt dryg. Jaja, tänkte jag och gick mot rummet. Hela den här dagen har ju varit som en komedifilm, så nog sjutton kunde det sitta en lynnig man och arbeta på ett tomt kontor också.

Jag öppnade dörren till kontoret och om allting har varit konstigt den här dagen så var synen som mötte mig i rummet ingenting mot resten. Därinne satt Torkel på en stol i skenet av en datorskärm nere i ett hörn. Jag tappade hakan för Torkel är ju död. Han tittade upp på mig och såg vem jag var. Jaha, du kom hit i alla fall, väste Torkel. Förvåningen över att finna honom levande gjorde mig stum, jag hade för många frågor på samma gång så det kändes som att allt fastnade i munnen på vägen ut. Till slut fick jag fram "men Torkel?" "Ja, har du inte sett mig förr?" frågade han lika surt som vanligt. Sedan gick jag fram för att se vad han gjorde på sin skärm och fann att han var på väg att kommentera den här bloggen. Han täckte för skärmen med händerna när jag började närma mig, men jag hann se att han gick under namnet Mr.X, så nu var den gåtan löst. Det var alltså Torkel som var den sura och gnälliga Mr.X. bland kommentarna.

Sedan upptäckten i rummet har jag och Torkel pratat om vad som har hänt oss sedan han "dog". Han har inte velat svara på varför han har gjort som han har gjort, men nu börjar Torkel bli otålig för vi ska gå till en fin restaurang som Torkel har valt ut. Han vankar omkring bakom mig väntar på att jag ska skriva klart, så jag skriver mer imorgon istället.

onsdag 12 mars 2008

Hörru Bernt, nu är jag i Ryssland

Idag har jag rest från Finland till S:t Petersburg, fast inte helt utan problem och dessutom har min nyfikenhet vuxit till extrema grader.

Det hela började imorse när jag satt på vandrarhemmet och åt frukost, jag läste flera olika tidningar, eller mer bläddrade i dem och kollade på bilder då de var antingen på finska eller ryska. Inte en enda engelsk tidning! Men det var ett billigt ställe och man ska minsann inte unna sig någon lyx i onödan. När jag hade ätit upp frukosten svepte jag den sista skvätten av kaffet, checkade ut och satte mig i min jeep.

När jag kom fram till ryska gränsen efter ett par mil så möttes jag av en förfärligt morgontrött vakt, men stoppa mig och försöka hindra mig att komma över gränsen orkade han minsann med. Jag vevade ner rutan och började förklara för honom vem jag var och syftet med resan. Först gick han in i en vaktkur och ringde i en telefon, sedan kom han ut till mig igen och frågade mig om jag på fullaste allvar trodde att jag kunde åka in i Ryssland. Ja, svarade jag lite förvirrat, och sedan sa han att det fanns en Torkel i Moskva som försöker stoppa mig.

Jag frågade honom genast vad han menade för Torkel Skoog är ju död, och någon annan Torkel kan det helt enkelt inte finnas. Kanske är det bara en stor komplott mot partiet - att flera människor i Ryssland inte vill ha kommunister i sitt land. De har ju en gång avskaffat kommunismen och vissa människor har redan hunnit sko sig på de nya systemen och utsatta människor. Vakten röck lite slött på axlarna och svarade att det var vad hans chef sa. Jag frågade om jag inte kunde få komma in i Ryssland ändå, men det skulle jag inte få. Jag drog genast fram påsen med dollarsedlar och vakten började tveka. Han pratade om att han kunde förlora jobbet, få böter o.s.v. Efter viss tveksamhet gav vakten till slut med sig och lät mig komma över gränsen mot löfte att jag aldrig nämner något om vårt möte. Som tack för hans ovärdeliga hjälp fick han en whiskeyflaska av mig.

Sedan började jag styra mot S:t Petersburg och körde ungefär fyra timmar innan jag började närma mig förorternas massiva betonghus. Jag manövrerade bilen över trasiga gator som gick kors och tvärs och fick mig att nästan köra rakt genom en lekpark. Barnen som lekte i parken hade tur för jag upptäckte den stora rutschkanan i tid och han styra undan.

Efter ett tag kom jag in till de centrala delarna av staden. Jag hade en address till Dimitrij som jag sover hos, vi har kännt varann sedan länge, och han lever precis som jag, efter kommunismens ideal. Med karta i handen började jag förtvivlat att läsa de ryska skyltarna, det var trots allt ett tag sedan jag var i Ryssland och delen av hjärnan med ryska alfabetet har blivit lite seg på gamla dar. Naturligtvis körde jag vilse och kom in på en smal gränd med överfyllda containrar intill tegelväggarna på sidorna. Jag stannade och började läsa kartan när en tiggare kom fram till bilen och knackade på rutan. Det gjorde verkligen ont i mig att se vad som har hänt med det fina Ryssland, där fattiga människor alltid hade rätt till sjukvård och arbete, samt en rejäl pension för att hedra ålderdomen. Idag är alla socialförsäkringssystem borta och folk får klara sig på egen hand. Vissa klarar det, andra inte. Kommunismen tar hand om ALLA människor.

Efter att ha virrat omkring i den hetsiga stadstrafiken så kom jag äntligen fram till Dimitrijs hus. Jag har berättat för honom om vad som har hänt med Torkel och partiet. Han ruskade bara på huvudet och sa att Torkel var en mycket bitter man.

Sedan ringde jag hem till Ståhlingrad och gav en rapport till Hasselhauf. Han svarade med munnen full av tårta som Tant Märta av någon anledning hade bakat. Sedan berättade han att Werner inte var på kontoret och inte hade varit där alls idag. Jag skällde braskt ut Hasselhauf då man måste vara hård och uppfostra Werner, annars gör han som han vill, och det vill ju ingen. Werner levde som han ville i Stuttgart och hur lyckat var det? Han levde i drogmissbruk med ständig missär och förökte begå självmord när han kom till Ståhlingrad. Idag har han, om än inte, ett bra liv och hans upprepade självmordsförsök har upphört.

Imorgon ska jag bege mig till Moskva och installera mig i vårt rum. Sedan får vi se vad framtiden har i sitt sköte.

tisdag 11 mars 2008

Nytt avtal räddar Statyn!

Stefan Ståhl har nu gått emot hela partistämman, men inte bryr han sig för det. Nej, han vill ändå åka till Ryssland Tur nog så kom han inte igenom tullen, det värmde så att Märta firade med tårta. Den sidan som han har visat den senaste veckan har jag aldrig sett hos honom. Det är faktiskt skrämmande att se en sådan fin människa ändras på det sättet. Så skulle aldrig Torkel Skoog ha agerat, och tur är väl det.

Ståhl ska försöka ännu en gång idag, så jag sitter ensam kvar på ett nedsläckt kontor och väntar på hans rapport per telefon. Under tiden som jag väntar snuttar jag försiktigt på en kopp kaffe och njuter av livet. Något som inte alltid är möjligt i Werners närvaro.

I Stefans förra rapport fick vi reda lite om hans morfar så jag tog på skoj reda på lite mer. Något som jag ansåg var kul att Ståhls farfar hade släktband till Bengans förfäder. Alltså är Stefan släkt med Bengan och det förklarar varför Bengan är den ända i Ståhlingrad som äger sitt egna företag. Lite korruption med andra ord, men efter överläggning med Ståhl beslutade vi oss för att inte gå ut i pressen. För att hålla tyst fick jag en bra deal. Jag blev väldigt nöjd med uppgörelsen då jag nu kommer få behålla vår finaste staty, statyn av mig.

måndag 10 mars 2008

Stoppad vid ryska gränsen

Idag befinner jag mig i Valiima vilket är en liten ort i Finland alldeles vid gränsen till Ryssland. Posten som ambassadör diskuterades livligt under fikastunden i fredags och jag franförde mitt förslag, nämligen att jag blir ambassadör. Genast kom buuu-ropen och bullarna haglade över mig när medlemmarna protesterade, och med sådana upproriska medlemmar förstår ni ju att man inte kan diskutera med. Jag tänkte att jag skjuter upp frågan tills vidare för Hasselhauf opponerade sig också mot förslaget, men igår hade jag gått hemma och dragit benen efter mig en hel dag och jag blir tokig om jag inte gör nytta. Så igår fick jag helt enkelt nog, jag packade ner mina tillhörigheter i en väska och satte mig i min röda jeep och satte fart mot Stockholm ,där jag åkte på färjan till Helsingfors.

Väl medveten om visumkraven för att resa in i Ryssland så körde jag mot ryska gränsen. När jag var framme i Valiima stannade jag vid en Forex-bank och växlade till mig dollar - guldsedlarna som man kan muta vakter med överallt. När jag kom fran till gränsstationen fick jag stanna vid en grind, grinden mot Ryssland och det förfallna himmelriket. Det regnade och var mulet på den stora asfaltsplanen när vakterna gick runt till olika bilar i kön och tog papper, kollade pass och släppte in folk till Ryssland. I två timmar satt jag i min bil och väntade innan en vakt knackade på min ruta, jag vevade ner rutan och vakten frågade om han kunde hjälpa till med något.

Javisst, kunde han det! Jag var ju för sjutton på väg in i Ryssland utan visum men istället hade jag en påse med dollarsedlar som borde göra honom glad. Men icke då, han gav genast tillbaka påsen och frågade vem jag var. Jag började förklara för honom att jag var arbetaren Stefan Ståhl och att min morfar hade ett torp, och kring det torpet bildades staden Ståhlingrad vilket har växt till mer än ett torp idag. När jag hade berättat för honom i ungefär en halvtimme om Ståhlingrad och min släkt så kom vi till ämnet om varför jag var på väg till Ryssland.

Jag trodde att jag skulle bli insläppt till Ryssland och få åka till Moskva igen efter alla dessa år. Istället är jag argare än innan jag åkte hit. Den korpulente vakten började fnissa åt mig och anklaga mig för mytoman när jag berättade att jag ledde ett parti. Han skrattade också åt Torkels tragiska bortgång, så nu känner kag mig mycket förnärmad! Hur kan man sätta en sådan översittare som vakt, och speciellt vid gränsen där folk ska känna sig välkomna. På den gamla goda tiden kunde man alltid resa in i Ryssland i både tid och otid, även mot betalningar.

Den där förbannade Gorbatjov!

fredag 7 mars 2008

Folkpartisterna ett steg mot Diktatur

Jag protesterar faktiskt mot att Stefan Ståhl ska resa till Moskva för det spännande mötet med Rysslands blivande diktator. Han skulle kunna få resa dit några dagar, men att installera en sådan betydelsefull person där skulle vara slöseri på resurser.
Mitt förslag till posten måste bli Börje Tråkesson, vår minst viktiga person inom partiet. Han kanske ger ett negativt perspektiv på allt, men det skulle han lika gärna kunna göra från Kreml.
Geten är i för sig inte heller någon nyckelperson men trots allt är han ledare för Ungdomsdepartementet.
Min slutsats är att ambassadören bör vara Börje.

Folkpartisterna tog idag sitt första tag mot en kommunistisk politik. Deras förslag ligger helt öppet och beskriver hur religionen inte skall få påverka undervisningen. Alltså ingen hänsyn för Islam överhuvudtaget, därför kommer inga slöjor eller bönestunder störa den ytterstviktiga undervisningen. Vi vill självklart avskaffa all religion så detta är ett steg i processen Det ska vara lika för alla och det är lika med bastufilosofin vi för hjärtligt framåt.
Ni kanske misstänker att vi har ett finger med i spelet och det är "absolut inte" sant. Vi i styrelsen presenterade "inte" deras nya motion för dem och Reji Roy fick dem "absolut inte" att genast godkänna den.
Lars Lejonborg presenterade förslaget till och med själv när han tidigare "inte" fått något maskin skrivet brev om hans hemliga speciella matvanor.

Kineserna skickade oss ett hyllningsbrev av okänd anledning, efter Folkpartisternas beslut. Brevet var nog väldigt rörande eftersom symbolerna var väldigt fina. Fast exakt vad som stod i det har vi inte den blekast aning om.

Det försvunna protokollet är fortfarande försvunnet när det, efter som att det kallas för det försvunna protokollet.

Spillror efter kaffebryggaren

Om ett par timmar är det fikastund som vanligt på fredagar, fast den här veckan kommer största delen av tiden att ägnas åt kärringen Ankarstjärna som med berott mod slängde vår kaffebryggare i golvet igår. Det hela började med att hon satt inne på mitt kontor och skällde ut mig och Hasselhauf, och vi skämdes faktiskt. Det var ju inte meningen att skicka en familjefar upp till skyarna som vi råkade göra, utan en ungkarl som ingen skulle sakna. Dessutom var familjen Ankarstjärna en stor skattebetalare och vi kommer verkgligen sakna hans saftiga inkomst.

Efter att ha dividerat ett tag om huruvida det var ett misstag eller ej och om vems fel det var så gick kärringen ut ur rummet, smällde igen dörren och gick genom korridoren. Helt plötsligt hörde jag och Hasselhauf ett stort krass och Werner började skrika. Vi flög upp från våra stolar och ut i korridoren. Där står Ankarstjärna i sin päls, fnyser åt oss och vänder sig om för att lämna oss i spillrorna efter kaffebryggaren. Resten av kvällen satt Werner inne på sitt kontor medan jag gick runt och skällde. Hasselhauf lyckades behålla lugnet mitt upp i alltihop och försökte lugna mig också.

Till slut fick jag nog och for hem. Jag gick rakt ut i min vedbod där jag gjorde spillror av huggkubben och sedan lagade jag mat. Omelett med korv blev min middag som immundigades framför tv:n. Sedan satt jag framför tv:n hela kvällen med Torkels gamla whiskeyflaska som jag hade lagt beslag på. Imorse vaknade jag med fötterna på bordet och tv:n på högsta volym.

Idag ska vi diskutera gårdagens händelser och framtiden i Moskva. Vi har ännu inte fått fram någon kandidat till posten så jag antar att jag får åta mig det själv. Om något beslut fattas under mötet så reser jag redan imorgon för jag står inte ut här utan kaffebryggare.

torsdag 6 mars 2008

Vi sörjer

Sture Ankarstjärnas tragiska död är en stor förlust för oss alla här på partikontoret. Vi sörjer hans lojala handlingar starkt då hans ihärdiga skattebetalande betydde mycket för oss. Änkan Ankarstjärna kom vid två tiden in på kontoret och berättade att hon tänkte sluta betala in den viktiga skatten, som vi så väl behöver.
I ren desperation drog Ståhl in Getens kafferanson för den här veckan, i ett försök för att visa vårt hat mot ungdomsledaren. Fru Ankarstjärna ångrade sig inte trots våra åtgärder, och gick ut från byggnaden med bestämda steg. På vägen ut rev hon ner Ståhls och Skoogs hemmagjorda kaffebryggare som genast gick i tusen bitar. Ståhl blev förbannad som vanligt och satte Reji Roy på att skugga henne.

Reji Roy följde henne till Byalagets stuga och såg där genom ett fönster hur hon skakade hand med Sven-Gunde Abrahamsson.
Den kärringen bytte sida, den som är tillsammans med fienden kommer inte få det lätt. Det visste bödeln som var ytterst glad när han kom tillbaka med nyheten.

Den ytterst otrevliga Mr X är på oss om misstaget. Kritiken haglar till den grad att Werner kommenterade i morse att Mr X är till och med otrevligare än Torkel. Som ni förstår så bådar det inte gott.
- Jag saknar nästan Torkel sade Werner och fällde en tår. Sedan såg vi inte Werner på resten av dagen. Han satt själv inlåst på sitt rum och spelade extra glad syntmusik. Jag tror han inte har psyket att klara kriser.

Jag kommer att få om möjligt ännu kortare tid på mig att finna ett nytt finansierings sätt av partiets intressen. Försäljning av utspätt halvfabrikat är en tanke som dykt upp. Jag tror jag måste fundera lite till på den. Jag ska gå till Bengan och rådfråga honom lite, egen företagare fuskar jämt. Så någon ide har han säkert!

Tidig Morgon i Ståhlingrad

Idag har medlemmarna tagit en extra lång sovmorgon och jag sitter ensam i mitt rum med min ångande kaffekopp. Jag är minsann den enda som pallrar mig upp så här tidigt! Jag känner mig lite trött då det blev sent igår med alla festligheter och god mat. Tant Märta bakade en gigantisk tårta och lagade en stor buffé som samtliga medlemmar bjöds på.

Imorse väcktes jag bryskt av att telefonen ringde i mitt hus. Med sömnen kvar i ögonen lyfte jag luren och svarade. Det var Sture Ankarstjärnas fru, numera änka, som ringde och undrade varför hennes man inte kom hem igår. Jag trodde att Sture var ungkarl då jag litade på Geten. Geten som i sin tur litade på överste Frejnar Fröjd. Igår påstod han att det fanns en dryg homosexuell ungkarl bland infanteristerna som mer än gärna skulle vilja bli uppskjuten med vår luftvärnskanon. Jag lade mig av princip inte i överste Fröjds arbete utan lät honom sköta det på sitt sätt. Mitt beslut ledde till att familjen Ankarstjärna med två barn undrar var deras försörjande fader och äkta man har tagit vägen. Jag slängde genast på luren när Stures fru ringde imorse.

Idag ska Geten betala för gårdagens kalas och städa upp partikontoret själv, så vi får se när han slinker in här. Det skulle inte förvåna mig om han ringer snart med en påhittad lögn på lager om att han under olyckliga omständigheter hamnat på en öde ö långt åt helvete. Geten är lömsk och en stor spridare av lögner.

onsdag 5 mars 2008

Bloggen ETT ÅR!

Idag har gårdagens bekymmer varit helt bortglömda då det är den 5 mars! Om ni inte förstår vad det betyder så kan jag påminna er om att den 5 mars förra året lanserades vår blogg, alltså för precis ett års sen. Jilanger och ballonger ligger utspridda över kontoret och medlemmarna får en extra skvätt brännvin i kaffet idag som partiledare Wagner bjöd på. Jubelutroppen och applåderna skär genom kontoret, och för omväxlingsskull har även Werner hällt lite kaffe i sitt brännvin. Han har också hällt upp brännvinvet i ett glas istället för att klunka direkt ur flaskan som han brukar.

Självmordspatrullen kommer att hålla fyrverkerier på Skoogvallen ikväll. De kommer att skjuta upp en av sina infanterister i skyarna! Tant Märta ska också laga en fin middag med rysk kaviar på mackorna.

Allt arbete är uppskjutet tills vidare då Werner bjöd på handrullade cigarrer som hade effekten att alla såg gröna tomtar i skägget på Geten. Med medlemmar som är så pass snurriga kan man ju inte bedriva något arbete. Den enda som uppför sig som vanligt är den kroniskt höga Werner.

tisdag 4 mars 2008

Tisdaglig kongress med debatt

Idag är det andra dagen på den här händelserika veckan vilket betyder att det var dags för den tisdagliga bastuknogressen. Kongressen kunde inte komma mer lägligt efter helgens eskapader och projekt.

Som Hasselhauf nämnde har vi fått den stora äran att förfoga över ett rum i Kreml och sitta nära presidenten. Detta är naturligtvis en stor milstolpe i vår kamp och det gjädjer mig oerhört att vi har fått rummet, Hasselhauf gav ifrån sig ett självgott léende när jag tag kom till den punkten i bastun. Jag kände mig mäkta stolt när jag fick presentera allt nytt om vårt internationella erkännande. Norge har dessutom uppmärksammat oss, men tyvärr ansåg jag inte att gubbarna i stugan för Oslo var så mycket att ha. Därför gav jag dem inte speciellt mycket uppmärksamhet under dagens sammanträde utan ägnade tiden åt Ryssland.

I och med att ryssarna har valt att placera oss inanför dörrarna behöver vi någon som kan tänka sig att vara där. Min första tanke var att skicka dit Werner för att bli av med hans utbrott och psykiska utfall. Men sedan kom jag på att han faktiskt är partiledare och behövs här hemma, vilket fick mig att slå näven hårt i bänken av ilska. Tack vare Werners position står vi utan kandidat till Moskva och måste hitta en ny. Jag tog upp det under kongressen, och som en kniv från ovan skar Börje Tråkessons stämma genom den kvalmiga luften i bastun. "Vad är det för stackare som ni har tänkt att skicka till Moskva? Senast någon skulle resa bort blev det Brunte Bukpress - den stackaren."

Direkt var jag tvungen att avbryta Börje innan han skrämmer medlemmarna för mycket. Vi ser naturligtvis att någon frivillig åker till Kreml, så att det inte blir som ambassaden i Kambodja. Den gången fick vi leta reda på Brunte Bukpress för att snabbt som attan lura honom att skriva på några kontrakt som gjorde honom till ambassadör och trogen medlem i partiet på livstid. Det blev sannerligen stressigt den dagen för annars hade han hunnit bli nykter.

Lyckligtvis kom Reiji Roy hem från byalaget igår utan några större incidenter och deltog i bastukongressen. Deltog i bastukongressen gjorde även Geten som också ville åka till Moskva. Nu hade båda gjort aspirationer om platsen i Moskva vilket inte bådade gott. Börje och Geten började kasta glåpord mot varandra som blev värre och värre, den heta stämningen steg mellan dem ända tills Geten klippte till Börje och slagsmålet drog igång. Lyckligtvis avslutades slagsmålet ganska snabbt efter att jag utlovade en omröstning om posten.

Kongressen fortsatte som vanligt efter det ända tills den var slut. Efter kongressen började jag leta köpare åt statyn i Skoogvallen. Partiets dåliga ekonomi börjar bli ett problem som måste lösas, Hasselhauf som har till uppgift att lösa problemet har alltid en massa andra saker som han pysslar med. Ingen i Ståhlingrad ville köpa statyn så jag får fortsätta att leta.

måndag 3 mars 2008

Åter tillbaka till... ja, till vadå?

Idag styrde jag in min röda och morrande jeep in på partiets grusparkering efter att ha tillbringat helgen med en organisation i Norge som motsvarar oss - "De fyra Maoisterna", som de kallar sig. Jag tog på mig min allra finaste skjorta i fredags efter att jag mottagit ett samtal från en norrman. Norrmannen uppmanade mig att genast bege mig till Oslo för att deras organisation skulle hålla årsmöte. Hur de har fått nys om oss eller vårt nummer har jag inte en aning om, och utan att veta alltför mycket om vad som skulle möta mig i Oslo satte jag mig i bilen med destination Norge.

Om inte spritkonsumtionen bland de fyra herrarna var så hög hade vi antagligen kunnat enats om vissa punkter och planerat ett sammarbete. De hade inte ett registrerat parti som vi har då de ansåg sig vara för fina med demokrati, men vi ser fördelarna med att befatta oss med demokratin och att bilda ett parti. Folk förstår ändå inte att de blir grundlurade av karismatiska ledare som bara vill en sak, makt åt sig själva, för pengar är makt - och makt är pengar. Vi på Moskvademokraterna inser att diktatur är bra, men maktpositionen får inte missbrukas som moderaterna gör. Sammarbetet med den norska organisationen är tills vidare lagt på is då vi anser att de inte har tillräckligt med resurser och kämparvilja för att åstadkomma något. Om de får någon kämparvilja och kommer med konstruktiva förslag kan vi kanske bistå med resurser, men tills vidare är inget bestämt och inget är sagt.

När jag återvände till kontoret fann jag Tant Märta i köket bakandes en fin tårta. Är det någon som fyller år? frågade jag omedelbart. Nähe då, till min positiva förvåning skulle hon fira en överenskommelse med den ryske presidentet som Hasselhauf hade slutit i min frånvaro. Det glädjer mig att Hasselhauf arbetar och står i även när jag inte håller i tömmarna. Jag gick sedan in på mitt kontor för att hänga av mig rocken, men inte heller där var allt som vanligt. På bordet låg papper som jag inte hade sett förut med ryska bokstäver huller om buller, och jag började ana något hemskt. Jag trodde att Werner hade lagt in papprerna på mitt bord för att visa mig något nytt påhitt som han hade, fast den här gången med ryska kontakter. Efter tiden med Werner har jag lärt mig att han för med sig otur när han gör något.

Jag började gå med raska och bestämda steg mot den tyska idiotens dörr för att be honom riva papprerna när det slog mig varför Tant Märta bakade tårta. Istället ändrade jag riktningen mot Hasselhaufs kontor, som så vanligt var låst. Ett jäkla otyg att låsa in sig! Nåväl, jag gick ner till Jan Dunke i källaren istället för att fråga honom vad som hade hänt under helgen. Jan Dunke sa att Hasselhauf hade letat efter mig och skickat Reiji Roy till byalaget. Sedan dess har jag bitit på mina naglar av oro, för Reji har inte kommit tillbaka och vad den storvuxne finnen kan åstadkomma är inget som jag vill tänka på.

Nu ska jag leta reda på protokollet från fikastunden i fredags och publicera det. I fortsättningen måste nog vi inom partiet bli bättre på att berätta för varandra när vi ger oss ut på äventyr utanför Ståhlingrad.

SENASTE NYTT

Senaste nytt Moskvademokraterna kommer att få sett eget rum i Kremls korridorer.

Dmitrij Medvedev, rysslands nya presedent har starkt uppskattat vår kamp mot demokratin under de senast åren. Han har med stort intresse följt vår målinriktade kamp. Medvedev vill själv starta krig mot demokratin och ser Moskvademokraterna som ett viktigt steg i den utvecklingen. Därför vill han belöna oss med ett kontor i Kremls korridorer, så vi och den nya presidenten kan hålla den viktiga kontakten och få de råd som endast Moskvademokraterna kan erbjuda.
Vid ett tillfälle på fyllan funderade Medvedev även på att lägga till "Som kaffe för själen" till de obligatoriska böckerna i de ryska barnens skolundervisning.

Frågan är nu vem är det som kommer få denna betydelsefulla position i Kreml?
En annan fråga är var är Sthål? Han har ännu inte anmält sin position till Moskvademokratenas partikontor.

Här är en länk till pressmötet där han gick ut med nyheten om Moskvademokraternas viktiga roll i Rysslands kamp mot demokrati:

http://youtube.com/watch?v=syT04rsWvAo

Ståhl är Försvunnen

Vår kära Stefan Ståhl är spårlöst försvunnen. Han fick den stora äran att skriva protokollen vid mitt egna fikamöte i fredags. Men han försvann snabbt ifrån partilokalen och sedan dess har vi inte hört ett lud ifrån honom. Snart kommer jag få publicera protokollet själv. Det var trots allt jag som ledde mötet.

Åter till Stefans försvinnande, Tant Märta är utom sig av sorg hela dagarna men hänvisar att hon fått damm i ögonen. Imorgon måste jag nog ta med bödeln för att hälsa på Byalaget. Kanske vet de något. Om de gör det så blir det inte kul för deras del, vi förhandlar inte med terrorister!
Ståhl måste infinna sig snarast på kontoret, annars finns det ingen som kan ta vår "ärade" partiledare till verkligheten.

Stefan Sthål, om du ser det här. Ge oss ett livstecken, annars kommer Jag, den STORE Bernt von Hasselhauf göra en marsrevolution för partiets och folkets bästa.
Werner Wagner går mig på nerverna!

Vårt Partiprogram

1. Det finns bara ett enda tillåtet parti, Moskvademokraterna. Oppositionspartierna förföljs och de medlemmar som är kända av myndigheterna kastas i koncentrationsläger.

2. Valsystemet är helt ointressant eftersom det bara finns ett tillåtet parti och bara en kandidat till varje post som ledamot i Folkkongressen. Folkkongressen brukar sammanträda några få dagar om året för att med blixtens hastighet godkänna de åtgärder som regeringen redan vidtagit eller i bästa fall godkänna de åtgärder som regeringen föreslagit. Det har inte vid något tillfälle hänt att invändningar framförts mot regeringens politik i Folkkongressen.

Dock är även regeringens åtgärder egentligen ointressanta, eftersom också regeringen saknar makt. Den verkliga makten finns hos Moskvademokraterna och regeringen verkställer bara order från partiet.

3. Som framgått ovan är all makt koncentrerad till Moskvademokraterna och de formella institutionerna är helt maktlösa.

Några av våra ståndpunkter:

- Införsel av stenhård diktatur

- Skåne skall avlägsnas från nationen Sverige

- Ersätta kungen med sultan

- Nya motiv på de svenska mynten

- Alla problem löses med våld

- Fungerar inte våld så ökar tilldelningen

- Självmordsbombare i värnplikten

- Danska som officiellt språk

- Avskaffning av religion

- Dödsstraff för utövare av någon form av religion.

- Koncentrationsläger för oppositionella

- Val varannan vecka (tills vi har blivit valda, då avskaffas valen)

- Ledaren är en auktoritet

Projekt "Skånemuren"

Vad är egentligen Skånemuren? Skånemuren är ett projekt vars syfte är en total avskärmning av Skåne ifrån nationen Sverige. Detta kommer att ske med byggandet av en mur vid Skånka fronten. Tidigare försök att avlägsna Skåne har sorgligt nog misslyckats och detta är den femte prövade metoden som MD satt i verket.

Anmäl dig till självmordsbombarutbildningen i Ståhlingrad!

Är du trött på livet och önskar skada andra? Gå med i Ståhlingrad regementes självmordsbombarpluton!

Skicka ett mail till oss och berätta om ditt intresse, så skickar vi en blankett du kan fylla i och skicka till oss.

Vi behöver dig till självmordsbombarplutonen!

_____________________________________________