Hemma med en ny finne i bagaget!

Som ni alla säkert vet (även om vi inte har lämnat ut några som helst uppgifter om det) så har partiet under de senaste två veckorna befunnit sig i Belgien i hopp om att hitta en vallonsk ersättare till vår bortgångne finska bödel. Valonerna sägs vara en hårt jobbande arbetskraft och deras smide är legendariskt.

Efter tre timmar på Antwerpens gator gav Werner upp hoppet och slog sig ner på närmaste hak, där han spenderade resten av kvällen. Vi har inte kunnat blogga med mobilen eftersom, som ni kanske minns, så kastade Stefan Ståhl in den igenom Sven-Gunde Abrahamssons fönster för en tid sen.

Efter att Ståhl hadu burit hem den påtagligt alkoholpåverkade Werner genom natten i Antwerpen gick han och la sig. Själv gick jag runt på gatorna och kollade på allt gatuliv tills jag fick syn på en gammal pub med 1700-tals inredning. Perfekt! Tänkte jag och började gå över till andra sidan vägen där puben låg. När jag stod utanför dörren till puben och skulle gå in snubblade jag på något. Jag fick en liten bula i pannan efter att huvudet slog i asfalten, men när min sans började komma tillbaka upptäckte jag till min stora förvåning att den stora stenen faktiskt var en finne. Jag reste upp honom och tog med honom in till puben där han en gång hade varit. Sedan satt vi hela kvällen och pratade medan jag drack några glas med en underbar whiskey.

När solen hade gått upp och jag hade vaknat till liv igen kände jag något tungt som låg över mig, samt något hårt i ryggen. Jag låg alltså på en parkbänk med finnen över mig, fråga mig inte varför. Efter allt detta blev det inte bättre än att finnen fick följa med hem till Ståhlingrad och bli vår nya bödel.

Nu återstår bara att presentera Reji Roy för alla partimedlemmar imorgon på fikastunden. Sedan ska kölistan till tortyrkammaren betas av. Vår nya giljoltin är på beställning!

Ännu ett jobb för Juha Palmrot

Med en hög hög med papper ifrån oräkneliga statliga organ på våra samveten har dagen framskridit utan vidare resultat i att finna en lösning på hur vi ska kunna slingra oss ur den knipa som kolgruvan lagt över oss. Ja, det är sant. Jag skäms. Jag skäms över att vi inte lyckats hålla kolgruvans arbetares arbetsförhållanden i hemlighet. Vår spion på arbetsmiljöverket har gjort oss alla mycket besvikna och avrättades därför brutalt i morse av partiets käre bödel Juha Palmrot, som redan 1967 påbörjade sitt arbete med att sätta misslyckade partimedlemar på plats.

Igår kom Stefan Ståhl och Bernt von Hasselhauf sent på kvällen till kontoret och väckte mig ur min oroliga sömn genom att högljutt lasta in ett dussin stora timmerstockar i hallen, fråga mig inte varför.

Werner Wagner har på senaste tiden börjat umgås misstänksamt mycket med "Tant" Märta Karlsson. Jag är medveten om att han gillar hennes mat, men jag kan inte hjälpa att misstänka att han är ute efter något annat, ung och dum som han är.

Kolgruvans möjliga fall?

Nu ligger vi minsann pyrt till!

Arbetsmiljöverket var idag morse på besök i vår kolgruva där de utförde en inspektion av våra arbetares hälsa. Som ni kanske förstår så ledde detta till att de bestämde sig för att arbeta för nedläggningen av vår gruva.

Två utav tre arbetare led av allvarliga sjukdomar som stendammslunga eller skörbjugg och våra barnarbetare led av arbetsskador så till den högsta grad att de behöver förtidspensioneras redan innan tio års ålder. Det blir en stor förlust för oss som måste dela ut skadestånd till höger och vänster bara för snorungarnas skull.

Tydligen så har vi, som aldrig gjort en fluga förnäm, lyckats bryta mot varenda liten paragraf i mänskliga rättighetsdeklarationen.

Vi står inför en tid av prövningar och otaliga mutor, det känner jag i knäskålarna. Det är i stunder som denna man önskade att man hade en gud att tillbe. Självklart är inte detta fallet.
Kapitalisten Brunte Bukpress feta konto, som Jan Dunke lyckats knäcka koden till, kommer sannerligen att komma till hands nu, ty mutor är dyra!

Dunke lättad

Jan Dunke har, precis som en eller två andra partimedlemmar, visat sig vara mycket nöjd med vårat beslut om att anställa en andra träl här på partikvarteret. Han och Tant Märta kommer väldigt bra överens och det tycks som att några av alla de rynkor på Dunkes panna försvinner när han ser henne.

Någon som jag däremot har börjat irritera mig på är Bernt von Hasselhauf, som vikariat för Dunke under dennes semester i Kambodja. Han är nu helt sysslolös och fyller ingen funktion alls förutom den att han går mig på nerverna, något som Stefan Ståhl verkar ha aningen roligt åt.

Ståhl anser att Hasselhauf ska ta över ledningen i Ståhlingrads kolgruva, men jag har satt mitt veto emot detta förslag eftersom jag vet att det bara är av vänskapliga skäl som Ståhl föreslår honom. Han har ingen utbildning av någon sort, utan har klarat sig igenom livet bara med hjälp av sitt snobbiga namn. Detta vet i synnerhet Stefan Ståhl, som känt Hasselhauf sedan sin barndom. Hellre ser jag honom driva runt i korridorerna utanför kontoren, visslande och sparkande på medicinbollen som han alltid tycks bära med sig, än att se honom i ledningen av kolgruvan vars inkomst finansierar hela Ståhlingrad.