Faxen Bränner

I morse tog jag på darrande ben de sista stegen mot Torkels dörr. Sakta och försiktigt gläntade jag på dörren och kikade in. Jag hade förväntade mig ett fält av minor och glasskärvor, men istället möttes jag av ett madrassklätt rum och en Torkel Skoog som satt i hörnet av rummet, kramandes sin nalle. Bredvid honom stod en halvdrucken whiskeyflaska utan etikett. Jag gick fram till min nedgångna vän och frågande om hans tillstånd. Han ryckte till eller rättare sagt, sköts upp i luften med ett gällt tjut. Han tittade med blodsprängda och livrädda ögon, han frågade mig om jag kunde stoppa ner mer potatisskal i partiets gamla fax från 1962. Sekunden efter ramlade han ihop som en säck och var till synes avsvimmad.

Jag gick ut ur rummet men han ropade efter mig "lägg pppotatiiiskalen i faaaxen nu!". Hans entusiasm i rösten gjorde mig misstänksam, så jag gick till faxen för att kolla om det låg några potatisskal där, och det gjorde det. Vid närmare undersökning fann jag att den numera fungera som en hembrännigsapparat. Jag tog deni min famn och gick ner till Jan Dunke som fanns i källaren så han fick bygga om den till en fax igen. Det är inte för att jag bryr mig om Torkels dryckesvanor utan för att partiet behöver en fax. Förutom Brunte Bukpress meddelanden hur han håller på att svälta ihjäl i djungeln, så får paritet även viktiga meddelanden.

"Skedarna färgade himlen mörk"

Torkel Skoog har gått igenom en stor förändring liksom hela partiet. Allt är helt annorlunda från våra gulddagar med Torkel vid makten. Jag anser att han måste tillbaka vid makten för kommunismens och sin hälsas skull. Det tänker jag ofta på och jag tror de andra gör det också, men ingen vågar säga något. ”Det finns öron överallt”, som jag brukar säga. Anledningen till att jag nämner det här är för att Torklel gick, eller rättare sagt ”satt” bärsärkargång.

Det var idag vid våran andra lunch började han plötsligt slänga skedar omkring sig. Himmlen färgades mörk och jag tog snabbt skydd under bordet. Jag tittade förvirrat på de andra som inte heller tycktes förstå något. Till vänster om mig fanns stackars Stefan som oturligt nog fått en sked i örat när han lamslagen suttit kvar vid bordet. Förutom hans lätta skada såg de andra välbehållna ut.
Plötsligt tystnade larmet de tunga järnskedarna och jag tog tillfället i akt och kika fram över kanten. Det skulle jag inte ha gjort, för med några centimeters marginal missade Torkel mig med den stora kitteln. Blixtsnabbt slängde jag mig till golvet igen, den här gången likblek och kittande efter luft. Stefan tittade på mig utan att säga något, trots att han såg allvarlig ut kunde jag inte låta bli att flina. Min kära vän verkade inte lagt märke till träffen och hade fortfarande skeden i örat. Soppan flöt över hela golvet och en potatis gled otäckt nära oss. Geten tog tillfället i akt att stoppa dess framfart genom att äta upp den. Med ett våldsamt brak, ackompanjerat med Getens smaskande stängde Skoog sin dörr.

Ståhl och jag pratade inte mer om incidenten idag och komiskt nog upptäckte han inte skeden förrän några timmar senare.

Bastustund har guld i mun

Bastunatten blev kort tillsammans med Ståhl. Jag förstår inte hur Stefan kan klara så lång tid i en 120 gradig bastu. Svetten rann som ett vattenfall ifrån mig och jag kände hur min kulmage kokade på mig. Ståhl bara skrattade åt mina plågade ansiktsuttryck, och likaså Reji Roy som nöjt sadistiskt, utanför fönstret. Liter på liter kaffe och vodka hällde jag i mig för att hålla mig vid medvetande. Nätt och jämt överlevde jag till vår första fikapaus efter 10 minuters plåga.

Under rasten såg jag till att smörja in mig in sololja med solfaktor 50 med förhoppningen att klara värmen lite bättre och såg samtidigt till att få ny energi av Bengans havrekakor. Med ny energi och med ett psyke av sten gick jag in igen för att visa att inte Stefan kunde slå mig i bastubad.

Det här upprepades gång på gång och efter tre fikapauser började jag känna mig lite yr. Jag råkade titta mig i spegeln och såg till min förskräckelse att min kropp nu liknade Arnold Schwarzeneggers. Mot min vilja var jag tvungen att fråga Stefan om det verkligen var så illa och till svar han frågade ur många flaskor ryskt guld som jag hade druckit. Aha, tänkte jag och tolkade svaret som mycket logiskt, sekunden efteråt så svartnade det för mina ögon och jag lade mig i badkaret för att vila. Direkt så somnade jag och drömde mardrömmar om hur jag stektes i ett 120 gradigt helvete.

Den kvällen blev kanske lyckad i partisyfte och jag uppskattar Stefans sällskap. Fast däremot så känns det inte bra att blivit slagen av honom i bastubad.

Fredagsmötet

Har ni läsare lagt märke till att det var bestämt att Geten skulle skickas till arbetsläger? Nä, det har inte jag heller förstått att jag har skrivit. Det var bara ett förslag och det var bara en av de saker som jag fick förklara för Ståhl på fredags mötet. Vi blev lite osams men jag tror det löste sig efter en klassisk handklapps -kamp. Enligt mig så vann jag kampen och därmed diskussionen, jag hoppas att han fick samma uppfattning.

Stefan försökte tappert styra mötet som lyckligtvis inte spårade ur, men hans ansträngning ledde istället till att vi inte kom fram till något vettigt. Torkel måste vara mer delaktig istället för att bara sitta apatiskt och stirra ner i sitt svarta kaffe, som han knappt rörde. Jag börjar konstigt nog oroa mig för min kamrats hälsa. Han har inte vart sig själv, sedan han mist sin post och inspekterat sina kvarvarande spritflaskor. Något förskräckligt måste ha hänt men han svarar ändå aldrig på mina ideliga förfrågningar.

Till sist lyckades vi bestämma oss för att ha ett möte redan imorgon, lördag. Jag bjöd hem hela partiet till min lilla villa för att där visa dem en överraskning. Alla var hjärtligt glada för inbjudan utom Torkel som bittert skakade på huvudet och sade något i stil med, ”min kompletta samling”.

Efter mötet var allt som vanligt igen, alla gick in på sina rum och Stefan och jag satt ensamma kvar och suckade djupt. Den ända i Ståhlingrad som var till synes glad var min staty som hade sitt vanliga leende på läpparna.