Gränsen är dragen

Det är afton och jag och partikamrat Stefan Ståhl befinner oss i en skruttig gammal hyrbil på vår väg hem ifrån Skåne. Ståhl kör bilen och jag sitter under min varma iranska kamelfäll och smuttar på en kopp kaffe medan jag rapporterar partiets läge till det svensktalande folket världen över. Werner Wagner har vi tillsammans med de överlevande UD-medlemmarna ifrån kravallerna i Rostock skickat hem i förväg på en buss ifrån Danmark. Werner kom att bli en alldeles för tung börda för oss att bära efter vad som hände emellan honom och hans moder och jag hade inte orkat med honom när jag måste koncentrera mig.

När jag och Stefan Ståhl idag vid elva-tiden påbörjade vår utmätning av vad som snart kommer att vara gränsen emellan Sverige och Skåneland så tog vi oss friheten att beslagta några kvadratkilometer skånsk mark genom att dra ut lite på linjen. Allt för att gynna det egna riket! Stefan Ståhl har hittat sig en fin sjötomt som han tänker bebygga så fort muren är byggd och platsen är säker ifrån skåningar. Hela dagen har man fått höra om hans fantastiska planer på arkitektur och om hur han så fort han kommer hem ska be Jan Dunke att skissa ritningar på hans nya residens.

Strofen "ta ifrån Skåne och ge till de egna" läggs till på listan med förslag på slagord som kommer att tryckas på mynten efter att vi tar makten i Sverige år 2010.

Vi passerar nu milstenen "Ståhlingrad 37" vilket betyder att det är 3,7 mil kvar till partikontoret, den varma bastun och mitt oöppnade paket med lyxkaffe ifrån Java.

Imorgon kommer en efterlängtad bastukongress att hållas då vi kommer att diskutera våra framgångar och bakslag i Rostock-kravallerna under högljudda smiskljud ifrån kambodjas finaste björkris.