Tillbaka ifrån det "döda"

Torkel Skoog, Moskva
14 mars -08

Jag kan inte dölja det längre, eftersom Stefan Ståhl publicerade det i sitt förra inlägg. Som ni har förstått vid det här laget så är jag är inte död ännu. Jag har hållit mer eller mindre koll på vad som har hänt hemma i Ståhlingrad genom att läsa den officiella moskvademokratiska bloggen, och på så vis vet jag om vad som har hänt där hemma. Vad jag har haft för mig det senaste halvåret återstår dock en hemlighet i ytterligare några rader. Som vissa också har misstänkt så är jag även ansvarig för kommentarerna ifrån mr. x, som av en del har uppfattats som stötande, och jag försäkrar er om att detta i grund och botten var min mening.

Igår tog jag med mig Ståhl till haket jag brukar hänga på när jag inte orkar värma på min mat själv, eller när jag bara behöver ta mig en morgon-, middags-, mellanmåls-, eftermiddags-, 5 o' clock-, eller kvällswhiskey, eller om jag nu skulle behöva ta mig ett järn någon annan tid på dygnet. Ståhl hade fått för sig att jag skulle ta ut honom på en fin restaurang, och att jag till råga på allt skulle bjuda honom! Nåväl, jag hade ju inte träffat gubben på fem månader så jag kunde väl bjussa på en drink och en cigarr nu när vi skulle sitta uppe hela natten och vara sentimentala och prata gamla minnen. Stefan frågade även ut mig om mina aktiviteter de månader jag varit spårlöst försvunnen. Han ska då alltid lägga näsan i blöt!
Det finns egentligen inte så mycket att säga om saken, efter att Dunkes eka drev ut på havs följde en vecka till havs utan land i sikte. Jag åt ingenting annat än maneter som hade oturen att flyta runt i närheten av min lilla båt, vilket resulterade i att jag blev uttorkad av deras höga salthalt och bristen på sötvatten. Det enda jag drack var regnvatten som jag samlade i mina gamla skor när tillfället kom. Hur som helst vaknade jag upp med dropp på ett litet sjukhus i Dominikanska Republiken, där en fiskeskuta hade funnit mig flytande runt helt omedveten om situationen, eftersom jag var medvetslös. Vid mitt uppvaknade tillfrågades jag hurvida jag ville att en rapport skulle skickas till min familj eller mina vänner där de skulle berätta att jag var oskadd. Eftersom jag är den enda kvarlevande medlemmen av släktet Skoog så var det första alternativet helt enkelt inte möjligt. Däremot bad jag dem att skicka en dödsförklaring till mina partikamrater, eftersom jag vid den tiden dels var förbannad på Dunke, som hade glömt att svarva åror till sitt vattenfartyg, dels för att jag kände att jag var i behov av semester. Om jag känner Ståhl, och det gör jag sedan 60 år tillbaka, så skulle jag ständigt bli påtvingad tonvis med arbetsuppgifter även om jag var på semester. Detta är ganska olustigt eftersom jag faktiskt är, eller i alla fall var, hans överordnade! Nu är ju Werner Wagner partiledare och jag kuvar mig inför att komma hem till den kaos som han antagligen har förvandlat partiet till. Idag förstår jag inte riktigt hur jag kunde vara så dum och utse honom till min efterträdare.

I övermorgon är det i alla fall bestämt att vi ska bege oss tillbaka till Ståhlingrad. Vi kommer att ta färjan ifrån St. Petersburg till Sverige istället för att ta en omväg över Finland, som Ståhl verkade anse nödvändigt då han reste hit. Vad som blir av posten i Kreml återstår att se, men som det ser ut nu så kommer inte Ståhl att bemäktiga sig den. Vi har diskuterat omkring frågan och kommit fram till att vi båda kommer att behövas i Ståhlingrad, eftersom jag helt enkelt inte klarar av von Hasselhauf. Men Ståhl och Hasselhauf kommer ju överens ibland, så han kan ju hålla honom sällskap tänkte jag.