fredag 18 juli 2008

De enda som byter åsikt är åsnor!

SÅ är det och så kommer det alltid att vara. Jag som Moskvademokrat är jävligt irriterad på de små konservativa liberalister i Folkpartiet som inte vet vad de vill. När en riksdagsledarmot har röstat JA till ett förslag ska inte än mogen politiker ändra åsikt. De är valda av folket och ska inte göra fel val, därför bör de inte ändra sig. Eftersom att det skulle bevisa att de inte är lämpade att styra landet?

Det bevisar bara än en gång att folkpatister är åsnor.




De sex största åsnorna i Svenska riket?
SVAR: JA


tisdag 15 juli 2008

Estnisk maffia sammarbetar med SÄPO

Igår var Hasselhauf hemma i Ståhlingrad och jag börjar äntligen få lite klarhet hur vår partikamrat hamnade först i Portugal, och sedan i en betongcell i Estland. Journalisten på Aftonbladet tyckte att historien om Werner var en rättslig skandal. Jo tack, han skulle minsann sätta klorna i historien om Hasselhauf.

Det hela började med att Hasselhauf infiltrerade sopskåpet under diskbänken i SÄPO:s fikarum under en vecka. Han satt en hel vecka, ihopkurad i sopskåpet, för att lyssna efter viktig information. Han lyckades bara snappa upp samtal om islamister och andra utländska namn. Hasselhauf gick därifrån i tron att ingen kände till infiltreringen, men efter ett tag kom en bil till Ståhlingrad. Den körde upp bredvid honom på gatan utanför Bengans Bageri. En agent hoppade ut ur bilen och slet brutalt in honom i bilen. På hans skrivbord placerades en lapp om kaffeplantagerna i Portugal av en SÄPO-agent. Jag begav mig genast ner till Portugal där Hasselhauf enligt lappen skulle befinna sig, men Hasselhauf var lika borta som snön.Efter en vecka i Portugal fick jag nog, jag satte mig på ett plan och åkte hem till Ståhlingrad. Jag kände att jag gjorde mer nytta där, än på uteserveringar i Lissabon. Väl hemma i Ståhlingrad fortsatte mitt sökande efter Hasselhauf, men sökandet visade sig vara förgäves. När frustrationen var som störst togs Werner till fånga och sattes i fängelse i Egypten. Vad skulle jag göra nu? Helt plötsligt var två av partiets nyckelpersoner tillfångatagna och försvunna utomlands.

Tack vare en bekant till Geten fick jag reda på att en person med insyn i organisationen Kemorovo höll Hasselhauf fången. Jag hade aldrig hört namnet, men Geten visste att det var något estländskt, eller ryskt. Men Geten letade fram information om att Kemorovo var en estninsk maffiaorganisation som ägnade sig åt utpressning och svartbyggen, samt att importera prostituerade till Sverige. Men organisationen hade även en annan viktig uppgift, nämligen att göra olagliga uppgifter åt SÄPO. SÄPO:S arbete begränsas av lagar och förordningar som de är tvugna at följa, men en organisation som öppet ställer sig utanför lagens spelrum kan härja fritt med vilka metoder som helst. Efter en del eftersökning drog jag slutsatsen att Hasselhauf borde sitta fången utanför staden, Narva - en stad vid den ryska gränsen.

I samma veva fick jag reda på att Fröjd ville åka till Estland för att studera nya förhörsmetoder. Jag blev naturligtvis eld och lågor över Fröjds planer, så jag skickade honom genast till Estland. Jag vet inte hur Fröjd fann Hasselhauf i cellen, men Fröjd gjorde ett mycket bra jobb och kommer få medalj vid söndagsmötet på Skoogvallen. Alltså, parken i Ståhlingrad.

lördag 12 juli 2008

Veckans Citat

Veckans citat kommer ifrån Marie Antoinette:

"Varför äter de inte bakelser?"
"Låt dem äta bakelser!"


Alla ska få äta och ha möjligheten att äta bakelser.
(producerade från Bengans bageri såklart)
Lika rättigheter till Alla.

Fröjds Bragd

Som ni alla vet så vet infiltrerade jag SÄPO för ett tag sedan, där fick jag tag på ovärderlig information som jag använde till utpressning i ett försök att stoppa FRA lagen. Efter envisa försök anordnade jag ett antal demonstrationer i de större städerna. Det blev droppen för alliansen som skickade SÄPO på mig och jag hamnade på ett fängelse i Estland. Det var i alla fall vad jag trodde innan Fröjd dök upp i morse, nu vet jag inte vad jag tror. Det senaste minnet jag hade innan isolationen var att jag skulle ta ett bastubad och att strömmen plötsligt gick.

I cellen tillbringade jag 3 långa veckor och tänkte mycket på livet med mitt röda brinnande hjärta. Varje dag var den andra lik, tills i morse. Jag hade precis påbörjat min tredje kopp kaffe då en argsint tegelsten krossade mitt fönster. Skrivet där, stod det med stora bokstäver att Reinfeldt skulle hjälpa mig ur knippan. Jag hatar Reinfeldt och han mig så hur skulle han kunna frita mig tänkte jag? Plötsligt rämnade väggen bakom mig och två fula ansikten tittade in mot mig i cellen. Två förfärliga nyllen och konstigt nog kände jag igen dem båda. Det var ett Mumintroll i bronsformat och ingen mindre än vår egen Fröjd, som stolt log mot mig med sitt ärrade ansikte.

– Hasselhauf! skönt att se dig igen kamrat.

Snabbt som ögat drack jag ut mitt kaffe och gled smidigt över de tunna, dåliga byggda kapitalist väggarna. Utanför stod en kohort av våra bästa män och uppehöll vaktstyrkan av lågavlönade sommarjobbande ungdomar utan fackliga rättigheter. Bara 17 år sedan skulle tonåringarna fått en bra utbildning, jag kände medlidande. Hur kunde kapitalistsvinen förstöra ett kommunistiskt folk på detta sätt? Hur kunde deras värderingar försvinna när deras ledare försvann 91 Äh, tänkte jag och konstaterade att inte heller balterna visste sitt eget bästa.

Sida vid sida med Fröjd marscherade vi ut genom köksdörren till mitt fängelse, våra självmordsbenägna kamrater följde efter oss i perfekta led. Inte en droppe blod hade spillts och det märktes att Fröjd var nöjd. Jag frågade hur han listat ut min position och situation. Så han började berätta den korta historian. Fröjd hade en morgon suttit och som vanligt läst sina tidningar med morgonkaffet i handen. På en sida med ”ny teknik” stod det om en hjärntvättningsmaskin som skulle testas i Estland. Fröjd hade genast blivit intresserad av att införskaffa en till partikontoret, bara som en ”rolig grej”. När han fortsatte läsa artikeln såg han att det skulle användas på en fiende till staten som hade en obotlig vanföreställelse som kunde skada kapitalet. När nu tidningen ifråga hette Svenska dagbladet så anade Fröjd misstankar. Det är känt att Werner är i Egypten så då var det tydligen att någon annan var i Estland. Fröjd hade då berättat för Ståhl som vid tillfället vart för trött för att sälta sig in i militärens något knasiga teori. Min kära vän Ståhl ville ta beslut efter en god natts sömn men Fröjd kände stundens allvar. Han tog ett beslut och i kommunismens namn beslagtog han par fiskebåtar i en okänd hamn. Ett tag senare så landsteg kohorten i Finska viken och de intog lätt den högteknologiska svenska anstalten. En staty av Fredrik Reinfeldt som var placerad vid ingången fick fungera som murbräcka och resten vet ni. Väl hemma i Ståhlingrad så gick jag raka vägen till Bengans bageri för att få ett mål mat och en stor kopp normal starkt kaffe. Moderata SÄPO sparar på all så inget bröd med utan luft eller icke blaskigt kaffe i normala koppar fanns inte så långt ögat kunde nå. Ni förstår inte hur mycket jag avskyr moderaternas små blåa koppar där endast en mun får plats.

Om Stefan vaknar idag så ska jag allt be om en förklaring till hur jag hamnade i Estland och varför han är så trött. Jag fattade inte ett ord om vad Fröjd sade om Kemorovo, men Ståhl brukar ha koll…

MD firar återträffen

Efter Torkels fåordiga inlägg så vet ni kanske att Hasselhauf och Werner är hemma i Ståhlingrad. Det är helt fantastiskt! Torkel ryckte på axlarna i total likgiltighet vid återförenandet. Jag, Jan Dunke och Tant Märta har pyntat kontoret och bakat tårta idag, och mitt i allt stök bad jag Torkel att sätta sig vid datorn och sprida den glada nyheten via bloggen.

Efter mycket om och men gick han till slut in till Werners kontor där datorn står och skrev några rader. Men jag antar att ingen blev speciellt klokare av det kortaste inlägget i historien. Jag får tydligen skriva om återkomsten själv. Operationen och brevväxlandet med tjänstemän i både Pentagon och Rosenbad skedde i hemlighet. Fritagandet av Werner var inte speciellt svårt – efter ett intensivt brevskrivande till regeringar och med den egyptiska armén fick jag den briljanta idén att gå till pressen. Jag författade ett brev och skickade till Aftonbladet där jag beskrev gripandet av Werner. Jag påpekade även faktumet att gripandet var ett brott mot den svenska konstitutionen. Hotet att anmäla några tjänstemän inom det svenska rättsväsendet gick tydligen hem, för när rikspolischefen mottog ett samtal från en nyfiken journalist på Aftonbladet så passade tydligen att släppa Werner.

Rikspolischefen ringde genast till mig och bad mig att inte prata med pressen. Werner skulle släppas redan på kvällen om jag höll mitt löfte. Jag gjorde som polischefen sade, och mycket riktigt släpptes Werner. Idag har jag varit i kontakt med journalisten per telefon som till varje pris vill publicera historien om Werner. Men regeringen höll sitt löfte, och då håller jag mitt. Alltså kommer ni inte kunna läsa om Werner imorgon i tidningarna.

Kort och gott kan man sammanfatta det hela med att ”slutet gott, allting gott”.

Den stora börskrashen i Ståhlingrad!

Jaha kära vänner, idag fick vi tillbaka Werner. på riktigt den här gången! Och Hasselhauf med för den delen, så nu är hela partiet samlat.

I övrigt så har gruvaktierna sjunkit med 20 procentenheter, men det beror nog på att vi inte bedriver någon verksamhet där. Detta betyder i vilket fall som helst att vi befinner oss betydligt närmare konkurs än vanligt.

punkt slut.

torsdag 10 juli 2008

Ståhl ber om ursäkt - satte staden i chocktillstånd

Idag måste jag faktiskt be alla som läste mitt senaste inlägg, och resten av alla vilsna människor här i Ståhlingrad, om ursäkt. Jag bockar och ursäktar åt framförallt Geten som blev offer av mitt dumma misstag. Misstaget består i att jag förklarade i ett inlägg att partiledare, Werner Wagner, satte igång en insamling igår. I själva verket var det Geten som tog sig an den hedersvärda uppgiften då han bläddrade fram Hasselhaufs födelsedag i vår kalender. Geten har varit rosenrasande hela dagen över mitt misstag.

Idag har jag ägnat mig åt bokslut och bokföring för året vilket nästan kändes värre än att ha medlemmarna utspridda över världen. Partiet gör av med alldeles för mycket pengar. När Hasselhauf kommer hem från sin resa, fångenskap eller vad han nu har åkt på, så kommer jag att sträcka upp honom ordentligt mot väggen. Han har gjort mycket bra, men alla hans resor börjar tänja på våra kassaböcker.

BRÅDSKANDE NYHETER!

Historien med Bernt von Hasselhauf verkar nu få ett slut. Bernt von Hasselhauf lämnade, som vissa av er redan vet, en lapp på sitt skrivbord där han skrev att han reste till Portugal. Jag läste lappen, och tänkte att jag skulle åka efter honom, men när jag kom fram till våra kaffeplantager fann jag ingen Hasselhauf. Förargad, besviken och bortgjord åkte jag till Lissabon där jag gick runt i olika gränder och tittade på flera restauranger för att hitta Hasselhauf. Men han var helt borta - inte en enda taxichaufför hade sett honom. Efter ett tag i Lissabon började jag inse att mitt sökande hade varit förgäves, så jag styrde kosan hemåt Ståhlingrad igen. Dagar blev till veckor, veckor blev månader men Hasselhauf höll sig borta.

Idag har överste Fröjd - den stolte ledaren av självmordsbombarplutonen och dess enda medlem - presenterat en teori om att Hasselhauf befinner sig i tryggt förvar hos en SÄPO-cell i Estland. Fröjd ringde alldeles nyss till min stuga och väckte mig, så jag har fortfarande inte i mitt sömndruckna tillstånd fått helt klart för mig varför Hasselhauf har hamnat i Estland. En teori som herr Fröjd presenterade var att en maffiarörelse som kallar sig Kemorovo gör vissa uppdrag åt SÄPO, men jag ska sätta mig in i Kemorovos organisation och Fröjds teori imorgon när jag är utsövd.

Här hemma i Ståhlingrad har Werner satt igång en insamling för en födelsedagspresent åt Hasselhauf. Han började idag då han kom på att Hasselhauf fyller den här dagen.

lördag 5 juli 2008

USA regerar i världen

Nu är det svåra tider här i Ståhlingrad och alla Moskvademokrater håller andan just nu. Som vi kanske vet, sitter vår partiledare i fångenskap i ett amerikanskt fångläger i Egypten, och någon vice diktator finns inte. Geten vill gärna se mig som partiledare, men efter en konflikt mellan mig och Torkel avsattes jag från posten som vice diktator. Det var på tiden då Torkel fortfarande var partiledare, och han var minsann lika grinig då som nu. Men efter konflikten fick Werner Wagner ta över min roll som vice diktator, för att Torkel skulle försvinna en vacker dag var det ju ingen som trodde. Men Torkel försvann, Werner fick träda in som partiledare, och Torkel kom tillbaka till Ståhlingrad. Men naturligtvis hade inte Werner tänkt på att tillsätta någon vice diktator, så nu står partiet utan ledare. Torkel fick den betydelsefulla och fantasifulla posten som partiutfyllnad, och den posten har han kvar även idag.

Men problemet med Werner och vår partiledare är svårt. Geten ägnar dagarna åt att sätta giller i alla huvuden hos medlemmarna i Ung Diktatur. Hans sofistikerade och genomtänkta plan är att storma det amerikanska fånglägret, skjuta ihjäl ett hundratal CIA-agenter som står posterade utanför lägret och frita Werner. Planen skulle fungera om det inte vore för att vi pratar om världens mest kapitalistiska och största supermakt. Coca Cola-landet älskar att skryta om sin armé som de har använt till att utplåna flera länder i två olika krig - först kriget mot kommunism och sedan kriget mot islam. Det värsta av allt är att människor är för dumma för att bry sig och tillåter sig att indoktrineras med att jänkarna krigar för demokrati, fred och mot ondskefull terrorism.

Vem känner till Usama bin Ladins företagsimperium? Vem tror inte att al Qaida inte är en terroristorganisation? Al Qaida har faktiskt inte utfört ett enda terrordåd, utan al Qaida är ett nätverk för terrororganisationer som hålls ihop av Usama bin Ladin. Alltså mannen, som under Sovjets ockupation av Afghanistan, mottog enorma summor pengar och fick sina män tränade av USA. Då skulle den röda kommunismen utrotas, och vi i Ståhlingrad ägnade många dagar åt att klia våra huvuden blodiga och fundera över strategier för att hantera hotet från väst. Idag kan vi lyckligtvis operera ostört, för nu har kampen mot kommunismen upphört. Muslimerna är de nya svarta fåren i världen och istället för vi, så får Usama bin Ladin gömma sig i grottor. Men företaget som har patent på ett ämne som förhindrar bottensafter i läskadrycker, och förhindrar trycksvärta från tidningar, finns fortfarande kvar och ägs av Usama bin Ladin. Varje gång man köper en flaska läsk, en tidning eller en broschyr så skänker man några ören till islamister och deras kamp mot USA.

Här i ståhlingrad har vi bara en muslim, och han öppnade en pizzeria här i Ståhlingrad för någon vecka sedan. Igår, efter en argumentation med Geten gick jag till pizzeria Jihad och åt en faktiskt delikat pizza. Då kändes Usama bin Ladin, och hans företag, långt borta. Dagen hade bjudit på frenetiskt korrensponderande med amerikanska myndigheter som förnekar all kännedom om fånglägret i Egypten och Werner, tillsammans med Getens tjatande om att vi borde storma lägret i Egypten.

söndag 29 juni 2008

Hemma i Wernerlösa Ståhlingrad

Igår kom jag hem från uteserveringar, värme och stränder i Lissabon. När jag kvitterade ut min röda jeep från ett parkeringsgarage vid Arlanda fann jag till min förfäran att någon hade gjort en stor repa på förardörren. Den sträcker sig hela väggen över dörren, men företaget, som hade fått betalt av mina surt förtjänade pengar för att förvara min bli tryggt och säkert, förnekade givetvis att de skulle ha skapat repan. Men bilen rullar ju ändå.

När jag kom hem till Ståhlingrad kunde jag konstatera att partiet för tillfället saknar partiledare. Vår partiledare, Werner Wagner, befinner sig nämligen i fångenskap hos amerikaner i Egypten. Denna beryktade FRA-lag skulle på pappret träda i kraft år 2009, enligt en votering i Sveriges riksdag. Men maffiakartellen, eller om man vill kalla det underättelsetjänsten, SÄPO, satte lagen i kraft alldeles bums.

torsdag 19 juni 2008

Skandal! Werner i fängelse

Ännu en gång sitter nu Moskvademokraterna och rullar tummarna vid sin partiledares frånvaro.
Men få inte upp era förhoppningar, denna gång är det ingen som har dött. Partiets ledare Werner Wagner sitter i denna stund på ett flygplan på väg mot Egypten, där han ska buras in. Efter att bestämmelsen om att Försvarets Radioanstalt ska få övervaka all mail- och telefontraffik till utlandet röstats igenom av staten så kom CIA och hämtade honom på fläcken. Detta även om lagen inte kommer att träda i kraft fören om ungefr ett år, fallet var tydligen så pass allvarligt att de kände att det inte kunde vänta. Fråga mig inte vad han har planerat, inte ens jag vet vad som rör sig i den mannens huvud.

Just nu håller Ung Diktatur tillsammans med Överste Frejnar Fröjd på att planlägga en räddningsplan, eftersom UDledare Getens vanliga plan att bara storma fienden antagligen inte kommer att fungera den här gången.

fredag 13 juni 2008

Solen närvar där Hasselhauf saknas

Idag mina kära vänner sitter jag på ett internet-café i stökiga Lissabon. Hemma i Ståhlingrad regnade det för ungefär 20 minuter sedan, enligt Werner Wagner. Men här går termometern minsann inte under 30 grader, och solen drar sig inte för att bjuda på sig själv. Men man kan ju undra vad en person från ledningen av Moskvademokraterna gör i Portugal. Ja, det undrar jag också.

Det hela började förra veckan när jag gick in å Hasselhaufs kontor i ett mycket hedersvärt ärende, men till min förfäran hade Hasselhauf lämnat oss för att resa till Portugal i ett bråskande ärende. Enligt lappen skulle han befinna sig vid kaffeplantagerna, så jag åkte genast hem och slängde ner lite kläder i en väska. Efter det satte jag mig på första bästa plan ner hit till Lissabon. När jag kom till flygplatsen satte jag mig genast i en gul taxi som tig mig till kaffeplantagerna där Hasselhauf skulle befinna sig. Men när jag kom dit mötte jag bara några vanskötta odlingar som var nästan igenväxta med ogräs. Jan Dunke har tydligen inte hunnit med att sköta trädgårdar både i Ståhlingrad och här i Portugal.

Nu sitter jag på ett internet-café här i Lissabon och undrar var han är. Kan den där veckan i SÄPO:s köksskåp ha satt sina spår.

Veckan innan Hasselhauf spårlöst försvann var han väldigt väldigt upprörd över den kommande FRA-lagen som innebär att all virtuell trafik som går över Sveriges gränser kommer att övervakas. Han svamlade mycket om att regeringen skulle kunna rota i alla register utan tillstånd. Det låter kanske rörigt men jag förstod inte allt själv ens en gång.

Men jag hittade en hemsida med mer information
http://www.stoppafralagen.nu/

fredag 6 juni 2008

Studentenas händer färgades röda

Nu är det länge sen ni hörde av oss, men dagarna går i ett och vi nu sakta närma oss en lugn period i våra liv. Sommaren är här ned grönska och fröjd och en svalfamilj har skaffat sig bästa boplatsen i Ståhlingrad. (På huvudet av min staty.)
Sen vårt uppehåll på bloggen började har mycket hänt, jag hamnade i fängelse och Ståhl sökte efter mig i Portugal. Torkel lyckades få igång faxen till sin egna användning och genom det varit lite frånvarande. Ni vet hur det är med abstinensen...
Partiledare Werner Wagner lever fortfarande sitt eget liv och får regelrätta utskällningar medan jag sitter inne på mitt kontor. Mitt frenetiska arbete med att utveckla partiet framskrider i samma tempo som förut - upp tidigt på morgonen, till kontoret där jag låser in mig och begraver mig i papper och brev.

Men nu är sommaren här och för vissa lyckliga ungdomar har det vankas student och framtidstro. Jag har tillsammans med den alkoholiserade Torkel och Ståhl har åkt på studentturne i vårt avlånga land. Studnetturne innebar att vi reste runt till olika orter med organisationen, Ung Diktatur som svans efter oss. På de nya orterna har vi besökt studentskivor, ätit underbar mat och skaffat nya anhängare. Stora framsteg har därmed noterats på protestlistan.



En av hyllningarna till oss från en student i Uppsala.
(Sekunden innan han ramlade ihop och föll in i potatis-dryckens dimma.)


Här är en sång som vi hjärtligt rekommenderar till alla studenter att sjung som beskriver vår styrka och hopp på en röd- framtid. Vi önskar ändå bara att det varit Jan Dunke som komponerat låten. Tyvärr kan vi inte skryta om det...


Sjung om studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.
Inga stormar än
i våra sinnen bo,
hoppet är vår vän,
vi dess löften tro,
när vi knyta förbund i den lund,
där de härliga lagrarna gro!
där de härliga lagrarna gro!
Hurra!

Svea vår moder hugstor och skön,
manar till bragd som i fornstora da'r,
vinkar med segerns och ärans lön,
men den skörd utan strid man ej tar.
Aldrig slockna då
känslans rena brand,
aldrig brista må
vår trohets helga band,
så i gyllene frid som i strid.
Liv och blod för vårt fädernesland!
Liv och blod för vårt fädernesland!
Hurra!

söndag 18 maj 2008

Borta är åt helvete

Den här helgen har jag befunnit mig på okänd ort då en släkting till mig har gått och blivit sjuk. I dagens samhälle är det viktigt att värna om sina närmaste även om arbetet blir lidande, för det utgår jag från att det har blivit. Partiet blev ett zoo dagen då Torkel drev iväg till Dominikanska Republiken med Jan Dunkes eka. När jag och Jan Dunke stod på stranden och tittade på Torkel i båten utan åror, så förstod jag att det skulle sluta illa. När ordningen la sig över Ståhlingrad på eftermiddagen tillträdde Werner Wagner som partiledare, och partiets stadga och rutiner vändes upp och ner. Men efter fikastunden i fredags begav jag mig till den här platsen och den här staden. Jag har försökt att hålla kontakten med partikontoret per telefon, men mina försök att ringa har varit förgäves. Ingen svarar och lappen med nummret till Werners mobiltelefon har jag tappat bort.

Ikväll känner jag att min närvaro kommer att behövas i Ståhlingrad, så då ska jag styra hem min röda jeep och trotjänare. Jag hoppas verkligen att Tant Märta och Jan Dunke har hållt ställningarna där hemma.

fredag 16 maj 2008

Traktamenten och Torkel i majonäs

Fredagmorgon och jag sitter på kontoret, hårt arbetande och sörplar en kopp äckligt kaffe som har stått på mitt bord sedan igår. Men efter kalla krigets dagar har jag haft svårt för att slänga mat, man lär sig helt enkelt att uppskatta mat och dryck när man inte har mat i kylskåpet dygnet runt. Det är bara att titta på Ung Diktatur, de har aldrig varit med om krig och kan minsann inte äta upp mat som de lägger på tallriken. Men partiet ligger dessvärre dåligt till i opinionsmätningar, så medlemmarna kommer nog att lära sig värdet av mat den hårda vägen. Mer om detta kommer ni att kunna läsa om i mina memoarer från livet som är på väg att publiceras. Bara jag får tid över till att skriva klart memoarerna så ska ni få läsning så att det räcker och blir över.

Idag har jag sprättat upp kuverten med räkningar från alla världens kanter, och det var sannerligen ingen rolig läsning. Torkels äventyr i Paris och Finland har kostat partiet åtskilliga summor då den seniga bastugubben inte kan leva enkelt och bo på vandrarhem. Ska han äta så duger inte en ostmacka, utan det måste vara något finare. Restaurangnoterna var så höga så att jag bara kastade papprerna på golvet och gick ut. Därför har jag skrivit upp schema för fikastunden idag.

Men under dagen ska jag ringa några restauranger i Paris och Helsingfors för att fråga om det är tillåtet att ta sådana hutlösa priser. De finländska restaurangerna tänker jag lämna ifred, för de kan få ett bidrag efter vinterkriget. Men arroganta och domesticierade fransmän ska minsann inte ha våra pengar! Jag spenderade flera månader i deras regniga land för att undersöka den svenska kolonin, Normandie. Mycket har hänt sedan våra ärade vikingar erövrade platsen. Många krig har utkämpats där och vissa känner säkert till Dagen D, om inte föreslår jag en historiekurs för dumma analfabeter för viss kunskap måste man ha om världen. Nu är området mest regnigt och prytt med gamla krigskyrkogårdar, pampiga kyrkor och fästningar. Inte ens fransmännen vågar sig dit längre, men det är vårt land, TA GEULE till alla som har mage att säga något annat. C'est notre pais, donc nous le conquirrons.

Det var bland annat frågan om Frankrike och Finland som jag tänkte demonstrera för under första maj. Men tack vare vår eminenta partiledare kunde jag inte närvara vid manifestationen.

måndag 12 maj 2008

Från Paris till de finska skogsmarkerna

Efter att jag kom hem från min korta visit i Paris så upptäckte jag, inte oväntat, att jag genast fick en ofantlig längtan bort ifrån Ståhlingrad. Jag fick för några dagar sedan ett samtal ifrån min gode vän Juhani Jukkasjärvii som inviterade mig och (!) Werner Wagner till en bastuhelg i hans lilla timmerstuga utanför Helsingfors. Juhani är Juha Palmrots, alltså vår förre bödels, äldre broder. Vi träffades i vår ungdom när jag gick på Saunakonservatoriet i Helsingfors. Detta var alltså året efter att jag avslutat min utbildning på Moskvas Övre Kommunistiska Höskola. Jag och Stefan Ståhl träffades ju, som bekant, då jag gick mitt sista år på MÖKH och han gick sin kommunistiska basutbildning, som för övrigt är en fjuttig liten kurs på fem-sex dagar. Efter att vi avslutat våra studier kände vi att vi behövde ett sabbatsår och sökte därför in vid Helsingfors Saunakonservatorium där vi träffade den då unge Juhani Jukkasjärvii, som faktiskt var världsmästare i sin åldersgrupp i bastubadning på den tiden! Han kom att bli något av en mentor för mig och Ståhl som var väldigt oerfarna bastubadare.

Men tillbaka till saken; för att liva upp lite gamla minnen så ville alltså Jukkasjärvii träffas på lite bastu och kosken. Ståhl hade så mycket arbete så det fick bli partiledare Wagner, som förunderligt nog inte verkade ha något speciellt för sig, som ackompanjerade mig i Ståhls ställe. Och jag tänkte att det kunde vara bra för Werner se de spår som Sovjet lämnade efter sig under den tid då de ockuperade finland; betongens något gråare nyans och de fula husen som Helsingfors består av. För övrigt så är Finland ett fint land. Efter det att Skåne har avlägsnats från Sverige så kommer vi att sätta nästa plan i verket: nämligen återerövrandet av Finland! Vi moskvademokrater ska återställa Svea Rike som det var för 200 år sedan!

Bastuhelgen blev i alla fall lyckad trots Werner Wagners närvaro. Wagner och Juhani kom till och med riktigt bra överens där de satt och skrek "LÖJLE" och kastade sprit på aggregatet båda två!

Werner har dessutom tvingat mig att lägga upp den här bilden på en lego-konstruktion som han byggde medan han väntade på att jag skulle ta ut euro på banken innan finlandsresan. Jag har inte mycket att säga till om, eftersom han hotar med att ge mig sparken och dra in min pension.

lördag 10 maj 2008

Vi ser luckorna i försvaret

Nu hoppas jag att moderaterna tillämpar den beryktade yttrandefriheten, för moskvademokraterna, det vill säga jag, har sannerligen sett bristerna hos den svenska säkerhetspolisen, SÄPO. Under en hel vecka har jag lyckats infiltrera deras fikarum genom att sitta ner vid ett eget bord och stirra ner i min kaffekopp. Kaffet ur deras brummande automat var verkligen äckligt! Därav alla brister som stör systemet, till exempel, hur kunde jag infiltrera deras fikarum genom att låsa in en fjortonårig prao-elev på toaletten och sedan sno dets prao-bricka. Efter det var ju alla problem lösta - bara att marschera genom deras säkerhetskontroller med brickan på bröstet. En rundtur på anläggningen visade hur lätt det är att infiltrera SÄPO utan också en tibetan i städskrubben, talibaner från irak renoverade entré hallen, en mexikan under diskhon och slutligen jag i fikarummet. Mixen av alla nationaliteter förbryllade mig minsann.

Under veckan i fikarummet fick jag mina fördomar om moderaterna bekräftade. De där jävla moderaterna är helt sanslösa! Där satt jag i ett fikarum, mitt bland välavlönade människor med hög utbildning, och de pratade bara om sina ungar och om golf. De pratade även lite om sina jobb och gnällde över personer med arabiska och outtalbara namn som tydligen skulle figurera bland kriminella kretsar. Moderaterna hade ohyggligt mycket fördomar om hårt arbetande invandrare, men vad värre var så gnällde de över sina jobb. De sitter bara på sina välgödda arslen och sållar agnarna från vetet. De har nog inte byggt en egen staty någon gång, de beställer bara en staty och sedan hamnar den på plats. Deras lathet gör att de föraktar sjuka och utsatta människor i samhället, och baktalar dessa ointegrerade invandrare i samhället. Lösningen på problemen i Rosengård, Rinkeby och Angered, i Göteborg, är faktiskt att hjälpa alla sårbara människor som bor där.

Efter infiltreringsveckan var jag ju tvungen att släppa ut fjortonåringen från toaletten. Men när jag låste upp dörren fann jag till min stora förvåning en toalletstol som det var stopp i, och ett par skor utmed väggen. Nåväl, den kommer nog ut på ett eller annat sätt, tänkte jag, glad i hågen, och gick sedan hem till Stefan Ståhl.

tisdag 6 maj 2008

Dansk poesi: "Sköra drömmar"

"Sköra drömmar"

Partiledare bjuder in svartklädda vänner
De ger Skoog en sopkvast hans dag till ära
De trevliga gästerna till källaren ränner
Matti också, efter att ha bekänt sina drömmar kära.

Den tyske syntaren kommer upp efter ett tag
Hämtar en spann vatten, för att tvätta bort blod
Minister får onda aningar, vad har han gjort idag?
Och känner sig illa till mods.

I källaren ligger Matti död
Överdos han tagit, blivit farlig, hans vänner fick ihjäl honom slå
Golvet var av blodet rött, Ståhl var av ilska röd
Bloggen var konstigt nog blå.

Livets väg delar sig till mången stig
Dödens käftar slukar alla tält
Matti lyckades inte stoppa krig
Men i komposten bidrar han till att stoppa svält.

Denna dikt är skriven, söndagen till ära, av vår vän; den danske poeten. Eller Den danske poet, som han själv säger. För att läsa fler av hans verk, besök hans blogg: Newspring


Den borgerligaste borgen

Som ni säkert har märkt, våra kära och trogna läsare, så har vår blogg under de senaste dagarna gått igenom en mycket förvånansvärd och motbjudande förvandling. När Stefan Ståhl i Söndags bokfört dagens händelseförlopp och förklarat situationen med den döde syntharen, som nu ligger och förmultnar på vår fantastiska kompost, kom han in till mig och frågade mig varför i helvete vår blogg hade förvandlats till vad som ser ut att vara en tribut till det stora böljande havet en solig dag i början på juli, den är ju blåare än Jan Dunkes nya blåställ; och det är blått må ni tro!

I raskt tempo marscherade vi efter detta konstanterande upp till Werners rum, alltså mitt gamla kontor, varifrån allt bloggande sker eftersom vi inte har flyttat på datorn ännu. Ståhl röck hörlurarna från skallen på Wagner och jag tog ett stadigt grepp om hans svarta krage. Och så började korsförhöret.

Det visade sig att det var en av Werners syntharkompisar som hade kläckt den fantastiska idén att måla om bloggen och ändra slagorden "ett skitrött parti" till "Den borgerligaste borgen! Alliansen, släng er i väggen!". Jag beordrade Werner att genast återställa sidan till dess forna glans och glamour, men det gick inte alls eftersom Werner har ungefär lika bra hand med datorer som Stefan Ståhl. Här går man och tror att dagens ungdom är födda med de här egenskaperna, men Wagner verkar som vanligt krossa alla mina förväntningar.

För tillfället pågår nu en utredning som ska visa vem av de tre resterande svartisarna som är den skyldige, sedan så kommer personen i fråga att lynchas omgående. Jan Dunke, den händiga karlen, har blivit tillfrågad om att ställa om färgerna igen. Det är bara en fråga om dagar nu tills ni får tillbaka era sköna, gröna moskvademokrater!

söndag 4 maj 2008

DÖDSFALL!

Äntligen är Torkels bedrövliga födelsedag slut så att vi kan tänka på annat igen. Torkel var sur som vanligt igår eftersom hans gamla hembränningsapparat blev återställd till fax som vi så väl behöver, om inte för att hålla kontakten med Brunte Bukpress i den kambodjanska djungeln där han befolkar vår ambassad. Just nu är Torkel ganska mallig för Werner funderar på att ge honom en mer betydande post än partiutfyllnad. Torkel hoppas säkert på att bli partiledare, men så dum är nog inte ens Werner. Jaja, det är åtminstone roligt att Torkel är glad för en dag, så jag låter honom spatsera omkring i sin kostym och hatt, och prata med alla som han möter.

Igår kom dessutom Werners kompisar för att fira av Torkel. Werner har skaffat sig ett kompisgäng med fyra personer, alla har svart hår, svart skjorta med ett rött rep som slips och är lika dekadenta som Werner själv. Efter att ha dunkat Torkel i ryggen och gett honom en sopkvast gick syntarna ner i vår källare där Werner har inrett ett rum med soffor och en tv. De brukar träffas där regelbundet för att röka vattenpipa. En person stannade dock kvar för att prata med mig, det var svårt att höra vad han sa men jag tror att han kallade sig för Matti. Han pratade hur som helst om sina innersta drömmar, vilka uppenbarligen saknade totalt intellektuell substans då hans största dröm var att stoppa krig och sväva på ett moln som en gud.

Senare på kvällen kom Werner upp från källaren, han gick rakt in i köket och hämtade en hink vatten. Jag gick ut från mitt kontor med pennan bakom örat, Werner ryckte till när han fick syn på mig. Det visade sig att hinken med vatten skulle användas till att tvätta blod. Jag fick givetvis en obehaglig känsla i magen när Werner sa att han skulle torka blod i källaren, så jag följde med honom ner till gillestugan för att se var blodet kom ifrån. När jag kom in i rummet höjde jag på ögonbrynen och ryggade tillbaka. Sofforna var sönderrivna, det låg skumgummi över allt från sittsarna och på golvet låg Matti, död i sitt eget blod. Gruppen med syntare skrek och var alldeles förtvivlade. Jag höjde rösten och skrek NU JÄÄÄVLAR FÅR DET VAARA NOG!!! Det blev knäpptyst i rummet och jag kunde äntligen tänka klart, men för att undvika några nya utbrott körde jag ut alla fula syntare förutom Werner. Han skulle förklara situationen och varför vår blogg var blå idag. Det visade sig att Matti hade tagit för mycket av någon drog och hans uppförande var farligt för de andra i rummet. För att oskadliggöra Matti slog de helt sonika ihjäl honom.

Werner tog ett kraftigt tag om Mattis fötter och jag tog ett rejält grepp om hans huvud. Sedan bar vi ut Matti och slängde honom på partiets kompost. Jag beordrade Werner att täcka liket med de döda rådjuren som redan låg där. Visserligen är det Jan Dunkes uppgift att sköta vår kompost, men om han visste att det låg ett lik i komposten så skulle han aldrig gå i närheten av den, därför ska inte Jan Dunke ha kännedom om liket. Werner tvekade en stund innan han tog tag i greppen bredvid komposten och rörde om. När man rör om med en grep i en kompost så tillför man syre till avfallet vilket behövs för att få en fin matjord. Alla kadavrer kommer nog att bli fin matjord tillsammans med Matti.

Jag gick tillbaka in i partibyggnaden och ner i källaren för att skölja bort blodet på det gula betnggolvet. När Werner var klar med komposten kom han tillbaka till rummet. Sedan pratade vi en stund om röran som hade uppstått. Werner stank tyvärr alldeles förskräckligt av rådjurskadavrerna som har legat i komposten sedan förra året. De hamnade där efter att Jan Dunke besprutade våra äppelträd. Visserligen var det jag som övertalade Jan Dunke att använda ett starkt medel så att insekterna verkligen försvann från äpplena, men jag visste ju inte att rådjur åt äpplen. Werner svor över tranorna som hade attackerat honom vid komposten, och jag får faktiskt erkänna att det i vår fantastiska kompost finns mer tranor än maskar, hur det nu kommer sig. Förra veckan rapporterade tant Märta att hon till och med hade sett några gamar kretsa omkring ovanför den.

lördag 3 maj 2008

Torkel i Paris

Idag är det den tredje maj, alltså min födelsedag. Jag kan stolt säga att jag fortfarande är tre år yngre än den gamle gubben Stefan Ståhl, om jag minns rätt. Jag väcktes idag av mina partikamrater som stod och skrålade för full hals i dörröppningen: JA MÅÅ HAN LEEVA! Werner gav mig en påse karameller som jag har hällt upp i en skål för allmänheten att äta ur; jag vill se vilken effekt de har på dem som äter dem innan jag smakar själv. Ståhl och de andra hade inte några presenter med sig eftersom de anser att det är ett negativt kapitalistiskt tänkande.

Jag har känt mig lite värdelös nu sen jag kom hem ifrån mitt gamla Sovjet, eftersom jag numera inte fyller någon som helst funktion inom partiet, utan bara ses som utfyllnad av partilokalerna. Jag har språkat med Werner Wagner om en möjlig tilldelning av en mer betydande position inom partiet, och han svarade att han skulle tänka på saken. Den där maktgalna tysken borde ge mig min post som partiledare tillbaka, men det verkar inte som att han är särskilt pigg på det. Men faktum är att inte mycket blir gjort i ett parti där partiledaren bara sitter uppe på sitt kontor och stoppar i sig roliga piller och lyssnar på synth på så hög volym att det dammar om taket på nedervåningen.

För att inte gå ner mig för mycket genom att bara sitta och läsa kommunistiska manifestet och dricka kaffe hela dagarna så beslutade jag för några dagar sedan att åka till Paris. Jag bestämde träff med president Nicolas Sarkozy och tog första bästa flyg till Beauvais flygplats, 8 km utanför Paris. Efter två timmars flygresa och en timme med buss befann jag mig i Frankrikes bedrövliga håla till huvudstad. Gatorna var trånga och det fanns inte en bil utan två eller tre rejäla bucklor i plåten. Kl tre på eftermiddagen mötte jag Sarkan på ett litet fikRue Legendre där jag beställde en svindyr "café regulaire" för € 4, som visade sig vara en halv cl med beskt espresso. Det är ju helt otroligt att man inte kan få en vanlig jävla kopp kaffe i en av Europas största städer! Som att det inte skulle räcka med att vi fick så snålt med kaffe så fick vi en varsin pepparkaka fast det snart är sommar! Sarkan pratade om sin nya fru som är italiensk fotomodell och en känd sångerska. Jag berättade att min fru brann upp för ett år sen. Han tyckte att det lät tråkigt, men jag sa att jag var glad ändå. Och pengarna från hennes livsförsäkring räddade partiet ur en ekonomisk kris.

Efter att jag hade svalt den lilla klunken kaffe och den onödigt långa fikastunden var slut (den kunde ha gjorts flera minuter kortare om bara de där förbannade fransmännen kunde lära sig att prata engelska eller ryska!) så begav jag mig till Louvren för att besöka platsen där Jan Dunkes målning av den moskvademokratiska partiloggan borde hänga, bredvid Mona Lisa alltså. Men det visade sig att säkerhetspersonalen på muséet hade hängt den bakom Mona Lisa. Tydligen så hänger man för tavlor som man inte gillar och och skyller på säkerhetskäl! De påstod att en grupp terrorister som kallade sig för "bualaget" hade varit där och försökt riva ner den.

Efter denna enorma besvikelse och förödmjukelse påbörjade jag en vandring längs Champs Elysé mot triumfbågen, innan jag insåg att min dåliga hjärta aldrig skulle klara av den långa promenaden. Så jag åkte hem istället!

fredag 25 april 2008

Fika utomhus

Idag är det fredag och partiet har välkomnat våren genom att fika utomhus. Torkel har varit lugn och faktiskt ändrat sitt humör en smula, från att vara oerhört bitter och ptrevlig så har han kunnat ge ifrån sig en och annan skrattsalva. Det verkar som att gårdagens utbrott fick honom att komma på bättre tankar, så Torkel kom faktiskt med egna idéer kring första maj. Första maj är som ni alla vet, en dag för arbetarna att demonstrera på, och partiet tänker för ovanlighetens skull demonstrera i staden Ludvika, en kulturlös liten stad i södra Dalarna.

Men först ska jag, Stefan Ståhl, fylla år om några dagar. För att fira min födelsedag har Torkel bestämt att han ska resa till Paris den dagen. Han kan behöva komma ifrån Ståhlingrad ett tag och vila upp sig.

Vi återkommer med mer information om vårt soppkök och demonstrationerna under första maj imorgon.

Faxen Bränner

I morse tog jag på darrande ben de sista stegen mot Torkels dörr. Sakta och försiktigt gläntade jag på dörren och kikade in. Jag hade förväntade mig ett fält av minor och glasskärvor, men istället möttes jag av ett madrassklätt rum och en Torkel Skoog som satt i hörnet av rummet, kramandes sin nalle. Bredvid honom stod en halvdrucken whiskeyflaska utan etikett. Jag gick fram till min nedgångna vän och frågande om hans tillstånd. Han ryckte till eller rättare sagt, sköts upp i luften med ett gällt tjut. Han tittade med blodsprängda och livrädda ögon, han frågade mig om jag kunde stoppa ner mer potatisskal i partiets gamla fax från 1962. Sekunden efter ramlade han ihop som en säck och var till synes avsvimmad.

Jag gick ut ur rummet men han ropade efter mig "lägg pppotatiiiskalen i faaaxen nu!". Hans entusiasm i rösten gjorde mig misstänksam, så jag gick till faxen för att kolla om det låg några potatisskal där, och det gjorde det. Vid närmare undersökning fann jag att den numera fungera som en hembrännigsapparat. Jag tog deni min famn och gick ner till Jan Dunke som fanns i källaren så han fick bygga om den till en fax igen. Det är inte för att jag bryr mig om Torkels dryckesvanor utan för att partiet behöver en fax. Förutom Brunte Bukpress meddelanden hur han håller på att svälta ihjäl i djungeln, så får paritet även viktiga meddelanden.

torsdag 24 april 2008

Torkels utbrott har satt Ståhlingrad i kaos och skräck

Det är tråkigt att partiet är tysta här på bloggen och bara rapporterar de tråkiga påbuden som sker med jämna mellan rum. Igår på eftermiddagen när jag gick på toaletten så skrämde min spegelbild faktiskt vettet ur mig. När jag tittade in i spegeln satt en sked i mitt öra. Jag trodde inte mina ögon, men där satt den efter Torkels utbrott. Jag blev dessutom överrumplad av Torkels vrede igår och hans okontrollerade utspel. Vanligtvis brukar Torkel träta och vara otrevlig, men jag har nog aldrig sett honom tappa besiningen på ett sådant dramatiskt sätt som igår.

Det hela började med att partiet åt ärtsoppa som vår eminenta kock, Tant Märta, hade kokat. Helt plötsligt hittade Torkel en potatis i sin portion. "Vem fan har lagt en potatis här!?" utbrast Torkel. Sinnessjuka partiledare, Wagner kunde inte hålla sig för skratt när Torkel såg alldeles bedrövad ut och med en potatis på sin sked. "Jaha, nu är det du som får gifta dig", svarade Tant Märta med ett skratt. Torkel blängde surt på Tant Märta, men fortsatte att sörpla sin soppa. Till slut sa Geten med ett hånfullt léende, "Torkel har ju varit gift förut, så han har sina rutiner när han bränner sina fruar", och fortsatte att skratta. Jan Dunke insåg att det Geten sa var mycket provocerande och manade flera gånger till Torkel att besinna sig. Helt plötsligt kom ett regn av skedar över oss. Torkel skrek och skällde så att saliven sprutade ur hans mun, han hyperventilerade och hade helt och hållet tappat förståndet. Samtliga medlemmar flög ner under bordet och gömde sig för regnet.

Jag var så överrumplad så att jag förmådde mig varken att prata eller gömma mig under bordet, utan satt kvar en stund innan jag också dök ner under bordet och slog pannan i Jan Dunkes knäskål. Sedan satt jag under bordet och tittade på konstiga figurer i alla möjliga färger som flimrade förbi mina ögon. Efter Torkels utbrott sprang han in på sitt rum och smällde kraftigt igen dörren. Hasselhauf har pratat med Torkel idag och Reiji Roy har också gjort en del tappra försök att muntra upp Torkel.

onsdag 23 april 2008

"Skedarna färgade himlen mörk"

Torkel Skoog har gått igenom en stor förändring liksom hela partiet. Allt är helt annorlunda från våra gulddagar med Torkel vid makten. Jag anser att han måste tillbaka vid makten för kommunismens och sin hälsas skull. Det tänker jag ofta på och jag tror de andra gör det också, men ingen vågar säga något. ”Det finns öron överallt”, som jag brukar säga. Anledningen till att jag nämner det här är för att Torklel gick, eller rättare sagt ”satt” bärsärkargång.

Det var idag vid våran andra lunch började han plötsligt slänga skedar omkring sig. Himmlen färgades mörk och jag tog snabbt skydd under bordet. Jag tittade förvirrat på de andra som inte heller tycktes förstå något. Till vänster om mig fanns stackars Stefan som oturligt nog fått en sked i örat när han lamslagen suttit kvar vid bordet. Förutom hans lätta skada såg de andra välbehållna ut.
Plötsligt tystnade larmet de tunga järnskedarna och jag tog tillfället i akt och kika fram över kanten. Det skulle jag inte ha gjort, för med några centimeters marginal missade Torkel mig med den stora kitteln. Blixtsnabbt slängde jag mig till golvet igen, den här gången likblek och kittande efter luft. Stefan tittade på mig utan att säga något, trots att han såg allvarlig ut kunde jag inte låta bli att flina. Min kära vän verkade inte lagt märke till träffen och hade fortfarande skeden i örat. Soppan flöt över hela golvet och en potatis gled otäckt nära oss. Geten tog tillfället i akt att stoppa dess framfart genom att äta upp den. Med ett våldsamt brak, ackompanjerat med Getens smaskande stängde Skoog sin dörr.

Ståhl och jag pratade inte mer om incidenten idag och komiskt nog upptäckte han inte skeden förrän några timmar senare.

fredag 18 april 2008

Bastu och vårlöv

Äntligen har jag kommit hem och kan njuta av den Torkelfria helgen som jag har framför mig, inte för att jag har något enot Torkel, men han kan faktiskt vara irriterande med sitt sura humör. Därför bestämde jag och Hasselhauf oss för att basta för fredagen till ära, och så har vi gjort hela kvällen. Den lönnfeta Hasselhauf fick någon konstig form av värmeslag och tappade medvetandet i sitt badkar efter att han yrade om Arnold Schwarzenegger och hans förändrade kropp. För att utrycka mig klart så satt hans skräck och förvandling i hjärnan. Efter att Hasselhauf svimmade gick jag hem.

Nu känner jag mig hälsosamt trött och ska gå och lägga mig. Imorgon ska partiet samlas i Skoogvallen framför Hasselhaufs bedrövliga staty, klockan fem på morgonen. Många medlemmar ville räffsa löv i Skoogvallen och på gården utanför partikontoret, och så här på våren kan det behövas. Men när medlemmarna tror att de har någon rätt att påverka saker i partiet som lövräffsning, så får de ta konsekvenserna av det. Därmed får medlemmarna börja klockan fem imorgon bitti!

torsdag 17 april 2008

Bastustund har guld i mun

Bastunatten blev kort tillsammans med Ståhl. Jag förstår inte hur Stefan kan klara så lång tid i en 120 gradig bastu. Svetten rann som ett vattenfall ifrån mig och jag kände hur min kulmage kokade på mig. Ståhl bara skrattade åt mina plågade ansiktsuttryck, och likaså Reji Roy som nöjt sadistiskt, utanför fönstret. Liter på liter kaffe och vodka hällde jag i mig för att hålla mig vid medvetande. Nätt och jämt överlevde jag till vår första fikapaus efter 10 minuters plåga.

Under rasten såg jag till att smörja in mig in sololja med solfaktor 50 med förhoppningen att klara värmen lite bättre och såg samtidigt till att få ny energi av Bengans havrekakor. Med ny energi och med ett psyke av sten gick jag in igen för att visa att inte Stefan kunde slå mig i bastubad.

Det här upprepades gång på gång och efter tre fikapauser började jag känna mig lite yr. Jag råkade titta mig i spegeln och såg till min förskräckelse att min kropp nu liknade Arnold Schwarzeneggers. Mot min vilja var jag tvungen att fråga Stefan om det verkligen var så illa och till svar han frågade ur många flaskor ryskt guld som jag hade druckit. Aha, tänkte jag och tolkade svaret som mycket logiskt, sekunden efteråt så svartnade det för mina ögon och jag lade mig i badkaret för att vila. Direkt så somnade jag och drömde mardrömmar om hur jag stektes i ett 120 gradigt helvete.

Den kvällen blev kanske lyckad i partisyfte och jag uppskattar Stefans sällskap. Fast däremot så känns det inte bra att blivit slagen av honom i bastubad.

lördag 12 april 2008

Kåseri om ålderns gång

Den här lördagen har avlöpt ganska lungt och utan några större incidenter. I huset bredvid Bengans bageri pågår just nu en syjunta med kaffe och kakor för kvinnorna i Ståhlingrad. Jag sitter på kontoret, kväver en gäsp och grämer mig över den dyra elräkningen som partiet mottog i slutet av förra månaden.

Jag tänker också tillbaka på fredagen som var mycket stillsam och lugn vilket en gammal man som jag uppskattar. Även om jag jobbar hårt med partiet och känner en enorm vilja att ta över makten i Sverige så känner jag att jag börjar nå ålderns tröskel. Dagar som fredagen igår är dagar som gamla gubbar uppskattar - sitta ner med min gamla vän Bernt von Hasselhauf och njuta av livet, det är livet! Efter fredagsmötet gick samtliga medlemmar hem till Hasselhaufs villa, eller residens, som vår kamrat Torkel säger. Även den tystlåtne Reji Roy slog följe och gick också hem till Hasselhauf, Hasselhauf är nog den enda person som jag har sett att Reji Roy kan känna gemenskap med och de har blivit mycket goda vänner. Annars har den storvuxne finnen svårt att le och skratta innan han har tömt en flaska "kosken". Igår är vi gick på ett snyggt led, två i rad, hem till Hasselhauf så var Reiji på solskenshumör och pratade hela vägen.

När vi gick in i Hasselhaufs tambur sken hans ansikte upp i ett leende och Bernt förklarade att han hade en sak att visa oss. Reiji Roy såg helt plötsligt mystisk ut i sina ögon och gav ifrån sig ett lurigt skratt, alla blev vi nyfikna på vad finnen och Hasselhauf hade åstadkommit när de hade kuperat ihop. Bernt gick in genom sitt kök och ut till sin tvättstuga, alla följde efter. Till vår positiva förvåning hade Hasselhauf tillsammans med Reiji Roy byggt en stor och mysig bastu. Sedan satt vi i bastun hemma hos Hasselhauf som bjöd på öl och korv resten av dagen.

Igår när jag kom hem stupade jag ner i min säng och mellan de svala lakanen, dödstrött av en lång stund i bastun. Idag är jag återigen pigg, men nu hinner jag inte skriva mer för att jag ska gå till Bernt och basta.

fredag 11 april 2008

Fredagsmötet

Har ni läsare lagt märke till att det var bestämt att Geten skulle skickas till arbetsläger? Nä, det har inte jag heller förstått att jag har skrivit. Det var bara ett förslag och det var bara en av de saker som jag fick förklara för Ståhl på fredags mötet. Vi blev lite osams men jag tror det löste sig efter en klassisk handklapps -kamp. Enligt mig så vann jag kampen och därmed diskussionen, jag hoppas att han fick samma uppfattning.


Stefan försökte tappert styra mötet som lyckligtvis inte spårade ur, men hans ansträngning ledde istället till att vi inte kom fram till något vettigt. Torkel måste vara mer delaktig istället för att bara sitta apatiskt och stirra ner i sitt svarta kaffe, som han knappt rörde. Jag börjar konstigt nog oroa mig för min kamrats hälsa. Han har inte vart sig själv, sedan han mist sin post och inspekterat sina kvarvarande spritflaskor. Något förskräckligt måste ha hänt men han svarar ändå aldrig på mina ideliga förfrågningar.


Till sist lyckades vi bestämma oss för att ha ett möte redan imorgon, lördag. Jag bjöd hem hela partiet till min lilla villa för att där visa dem en överraskning. Alla var hjärtligt glada för inbjudan utom Torkel som bittert skakade på huvudet och sade något i stil med, ”min kompletta samling”.


Efter mötet var allt som vanligt igen, alla gick in på sina rum och Stefan och jag satt ensamma kvar och suckade djupt. Den ända i Ståhlingrad som var till synes glad var min staty som hade sitt vanliga leende på läpparna.

onsdag 9 april 2008

Borta men ändå här

Jag märker att Hasselhauf har börjat fundera på sitt rykte efter att jag skällde ut honom igår för lögnerna, när jag läste hans inlägg här på bloggen. Idag fick jag läsa att han vill skicka Geten till arbetsläger för att Geten, på något sätt, har kommit över Hasselhaufs lösenord och skrivit ett inlägg i hans namn, eller "hackat", som ungdomen säger.

Att Hasselhauf har funderingar på att skicka Geten till arbetsläger är inget som vi har pratat om, och om Bernt skriver om det är på bloggen så får det stå för honom. Idag när jag loggade in på mitt konto här på bloggen råkade jag av en händelse läsa Hasselhaufs inlägg, och jag finner det märkligt att bloggens läsare är de första att få reda på Hasselhaufs planer. Den största delen av dagarna brukar Hasselhauf spendera inlåst på sitt kontor och som partiets överhuvud har man ingen insyn alls i hans arbete. Detta börjar bli ett problem som jag funderar på att ta upp under fredagens fikastund, för det börjar faktiskt bli ett problem som rör hela partiet, och inte bara mig och Hasselhauf.

Torkel har jag inte sett speciellt mycket av idag. Han gör tyvärr inte så mycket nytta nu när han inte är partiledare längre, utan går mest runt och är sur över allt, som enligt honom, missköts. Torkel sitter också inne på sitt "fina kontor", som han kallar det. Egentligen är det ett gammalt klassrum, som blev över när partiet ockuperade Ståhlingrads skola, inrett med en säng i ena hörnet och Torkels anseliga samling whisky-flaskor. Jan Dunke har förbarmade sig över Torkel och snickrade ihop en säng åt honom. Idag har Torkel gått runt på gården till partiets huvudkvarter och varit helt uppslukad av sina tankar.

tisdag 8 april 2008

Geten borde skickas till Arbetsläger

Jag gick in i morse som vanligt, för att plikttroget skriva sanningen om vad som händer på partiet. Uppenbarligen har inte alla i partiet fattat att en kommunist talar sanning. Nu har någon i pariet lurat allmänheten genom mitt hedersfulla namn, och jag vet nog vilka som skulle kunna vara så ruttna.
Det är så klart Geten eller Brunte Bukpress som har hackat sig in i mitt namn. Brunte brukade förut gå omkring och skryta om hur duktig han var med datorer, men jag tror det bara var skitsnack. Jag har aldrig sett honom göra något bra, så det är nog inte han. Kvar är då Geten som har spelat Torkel en gång förut. Jag ska banne mig skicka honom till vårat blivande arbetsläger i Portugal, det vill säga, om han överlever till dess.

Ni kanske förstår varför inte alla medlemmarna i partiet får blogga.
Ståhl, om du läser det här så plockar vi Geten nästa gång vi ser honom, jag har aldrig tvivlat på dig!

måndag 7 april 2008

Ännu mer lögner

Ännu en gång har jag blivit föremål av påhittade lögner som sprids genom bloggen trots mitt hårda slit och höga anlete. Förra gången var det Geten som hade spridit lögnerna och skrivit ett inlägg här på bloggen i Torkels namn. Den här gången har Bernt von Hasselhauf ägnat sig åt skitsnacket och sagt att jag har tagit anställning på ett moderatföretag. Antingen är det hela ett stort missförstånd eller så har verkligen Hasselhauf också sjunkit till nivån där man ljuger och sprider rykten.

I lördags åkte jag till min gamle kompis Janne Fläskberg som driver ett företag där han säljer och utvecklar borrmaskiner. Jag är mycket väl medveten om att han är en utsugande kapitalist och slog honom i huvudet med en stekpanna efter förra valet då han lade sin röst på folkpartiet, men vad Hasselhauf har missuppfattat med den kommunistiska läran är att alla människor har samma värde och förtjänar därefter samma respekt. Alltså kan jag fortsätta att umgås med farbror Fläskberg då jag kallar mig kommunist. Denna Janne Fläskberg bor i Värmland vilket ligger ungefär 20 mil från Ståhlingrad, så jag stannade hos honom hela lördagen.

När jag svängde upp min röda jeep på partiets grusparkering stod Hasselhauf ute och stirrade surt på mig, sedan skällde han ut mig för att jag inte deltog i en bastukongress som han hade bokat på lördagsmorgonen utan min vetskap. Jag brukar aldrig ta miste på tider och glömmer absolut inte bort kongresser, om jag vet att de ska äga rum. Jag förstår heller inte varför Hasselhauf skriver att jag har tagit anställning hos Janne Fläskberg då jag bara hälsade på honom över dagen. Tänk vilket kaos det blir när jag försvinner från partiet en enda dag...

Ståhl förklara dig

Jag vill ha en riktigt bra annledning till att du först åkte ifrån bastubadet på lördagen och sedan tog en tillfällig anställning. På ett moderatföretag i ett industriområde dessutom, hur lågt kan du sjunka?

Hoppas att du kan förklara dig, vad som egentligen hände i helgen?

fredag 4 april 2008

Fredagsmöte - slutet gott, allting gott

För första gången på länge har vi lyckats hålla en konferens utan att det har slutat med slagsmål, protester eller pelikanbråk då Hasselhauf berättade om sin resa till Portugal och hur han har räddat partiets ekonomi. Vi gjorde upp planer för framtiden och hur resurserna från odlingarna ska utnyttjas, medlemmarna var mycket aktiva och de pratade i mun på varandra med förslag och idéer.

Det var verkligen roligt att se dem för en gångs skull vara sams och så engagerade i någon fråga. Den dumma Geten tyckte att vi kunde öppna en bordellkedja i Portugal när vi öppnar en kaffeplantage - två fluggor i en smäll, som han uttryckte det. Någon bordell kommer dock aldrig att öppnas i partiets namn så länge som jag och Torkel lever. Det kan ni vara helt säkra på, det är bara en sak som den dryga Geten tjatar om.

torsdag 3 april 2008

Träffat Hasselhauf

Imorse satt jag, Torkel och Jan Dunke med Hasselhauf i partiets hemtrevliga och jusa kök med varsinn ångande kaffekopp i handen. Samtalet frambringade många skrattsalvor när Hasselhauf på ett mycket underhållande sätt berättade om sina äventyr i den föredetta spanska republiken, Portugal. Historien började på ett mycket horribelt sätt med en grupp bestående av våra potentiella kollegor som utkämpade hårda strider innan de fick ta med sig stoltheten in i döden. Vi sörjer dem alla, inte för deras bortgång, utan deras vilja att förändra och ruska om politiken. Vi behöver mer människor av det slaget! Nu kan vi njuta av alla tillgångar som deras död har givit oss

Portugal sm har ett långt förflutet som ett stabilt land med en rekordelig diktatur har förvandlats till en drogliberal rämsa på den spanska halvön vars kust drogsmugglare gladeligen utnyttjar. Kanske har en del av alla piller som Werner stoppar i sig tagit vägen genom Portugal och förbi våra kaffeplantager. Hasselhauf hade inte sett några knarktransporter längs vägarna när han red på sin åsna men jag räknar med att vi kommer att se mer av den portugisiska drogmarknaden under våra resor dit. Just nu är vi glada åt att Hasselhauf kom hem helskinnad och inte deltog i striderna med de tappra krigarna, för hur hanterar en person som har ägnat hela sitt liv åt böcker en krigssituation?

Imorgon är det fikastund som partiet anordnar varje fredag och den här fredagen kommer partiets ekonomi diskuteras. Utvecklingen av kaffeplantagerna och användningen av alla andra stora arealer kommer vi också att prata om. Men nu ska jag gå hem till mig och vakta mina lakan.

Tack Torkel

Jag har precis pratat med mina kamrater och skrattade under hela samtalet med dem. Ingenting tycks fungera när en av oss försvinner. Det var lika när Torkel försvann, men det är kul att känna att min kompetens behövs, inte för att jag fått mer självförtroende pga min succé som Torkel påpekade. Det är bara att min baksmälla försvunnit och min staty glänser lite extra idag.

Hur som helst, vem kunde tro att någon kommunist skulle börja knapra knarkkakor på arbetstid, att Ståhll skulle leka dagisfröken och framför allt att Torkel köper en bryggare. Det är något som den gamla Torkel aldrig skulle göra frivilligt. Tack för den Torkel, det uppsakattar jag starkt.

Bara för att rätta till vissa felaktiga tankar angående vår plantage, så växer det kaffeplantor i Portugal. Det är en mörk böna som växer här med extra mycket koffein.

onsdag 2 april 2008

Hasselhauf - nya stjärnskottet

Herrejävlar, nu händer det grejer inom partiet! Problemen med partiets ekonomi som har legat över mina axlar har äntligen försvunnit tack vare Hasselhaufs skarpa intellekt och breda kontaktnät som sträcker sig över världen. Hasselhaufs tid som kulturgris bland borgarpacket har sannerligen gett honom goda möjligheter att utveckla ett parti. Jag vet inte vad han jobbade med förut förutom att han var anställd av ett bokförlag och gick på middagar för rika snobbar.

Igår hade vi bastukongress där jag pratade om etik och moral, ordning och uppförande vilket fick mig att känna mig som en dagisfröken - ska man köpa mockamaskin får man bekosta den själv... inte ta droger på arbetstid... och sådär höll jag på. Alla medlemmar nickade instämmande utom Torkel som försvarade inköpet av mockamaskinen.

Ska getens skägg klippas av igen?

Jag är för första gången i mitt liv lite nöjd med Bernt von Hasselhauf. Jag som alltid har trott att han är var en komplett idiot, och så kommer han tillbaka ifrån Portugal med några tunnland kaffeplantage i sin ägo, som han i äkta kommunistisk anda delar med sig av till partiet! Jag visste inte ens att man odlade kaffe där! Jag har inte träffat honom ännu, men jag hoppas innerligt att det hela inte är ett apilskämt. Men enligt den ryska kalender som vi i partiet förhåller oss till så var det ju faktiskt inte 1 april igår, så det borde vara riskfritt!

En annan förvånande upptäckt jag gjorde när jag nyss loggade in på bloggen var att se mitt senaste blogginlägg, som jag inte har något som helst minne av att jag själv har skrivit! När Stefan Ståhl igår frågade mig om varför jag ljugit om hans uppförande i vår digitala dagbok så snäste jag bara av honom, eftersom jag trodde att han också hade fått för sig att skämta på 1 april. Det verkar som att jag är skyldig honom en ursäkt. Jag borde veta att Ståhl, om någon, blint följer den Ryska kalendern. Jag misstänker att någon annan har använt mitt konto, och av innehållet att döma så kan det inte vara någon annan än Geten, partiets mytoman, vars namn ingen verkar kunna. Om han inte skärper sig snart så ska jag be att få låna Jan Dunkes häcksax igen så ska jag och Ståhl än en gång klippa av honom skägget!

Hemma igen

Jag kom hem igår kväll, groggig av den billiga flygplansspriten och gick mot kontoret för att stämma av läget. Jag gick förbi min staty som för alltid kommer slänga långa skuggor genom skogsvallenspark.
Paritkontoret stod också kvar, men på insidan var det totalt kaos. Jag tänkte aldrig mer flygplanssprit och blundade för att tänka tillbaka på på mina två veckor i Portugal.

Det var som Ståhl nämnt att skulle jag träffa två paramilitära grupp för att inledda en våldsam revolution i Portugal.
Fast oturligt hade det båda grupperna tröttnat på varandras närvaro och haft en vild skottlossnig vid en sammandrabbning. Endast en medlem överlevde och han berättade hela deras historia för mig. Jag fann det mycket intressant när han berättade hur mycket egendomar de ägde. När jag frågade hur de i hela friden fått så mycket mark, så sade han med påtaglig brytning "magic".
Dagen efter visade han mig var striden ägt rum, det var en glänta i den täta barrskog som fanns överallt vid kusten. Kropparna låg ännu kvar och flugorna var överallt. Portugisen viftade bort en fluga och tappade balansen, det bar sig så illa att han halkade på några patroner. Han drogs ned till marken och bröt genast nacken. Så där stod jag, ensam i en glänta någonstans i Portugal med 50 döda portugiser runt omkring mig.
Vad skulle jag göra? Ingen aning, så jag tog mig försiktigt över ett lik och skyndade mig till en bar där jag beställde ett helrör och 6 koppar kaffe. Med lite vätska i magen var jag mycket lugnare och kom på den ljusa ideen. Någon måste ta tillvara på de två paramilitära gruppernas egendomar.

Så det började jag med redan nästa dag och hyrde en ful åsna jag döpte till Torkel Skoog 2. Jag red omkring i landet och lade beslag på alla egendomar som jag hittade. Det var plantager av alla de slag och med mina beräkningar kommer vi att kunna leva väldigt gott på det nya inkomstkällorna. Med lite effektivisering så skulle vi kunna känna miljoner och stödja kommunister i hela världen med våra medel.
Det bästa av allt är att vi nu har vår egna kaffeplantage och kommer nu även här tjäna mycket pengar.

Jag öppnade ögonen igen och konstaterade att jag var väldigt kaffesugen jag vände på klacken och marscherade hem till min egen bryggare.
Mitt samtal med Ståhl och Torkel får vänta tills imorgon...

måndag 31 mars 2008

Vad i hela friden?

Jag tänkte förklara vad jag har gjort idag på kontoret och efterlysa Hasselhauf, men alla mina tidigare intentioner är som helt bortblåsta. Jag läste Torkels inlägg från igår och jag förstår inte ett dugg av innehållet. Att jag dricker mitt kaffe svart stämmer, det har jag skällt ut serveringspersonalen för ett par gånger tidigare, men igår fick jag svart kaffe. Jag var den som försvarade Torkel under fikakonferensen medan Werner satt i sin stol och fnittrade hejdlöst åt något - vad han skrattar åt vet man aldrig, men roligt har han. Torkel avskyr Werner och brukar konsekvent tacka nej till allt som Werner bjuder på, men jag undrar vad som tog åt Torkel igår.

Werner brukar baka muffins i köket som medlemmarna brukar uppskatta, men de fick till och med Jan Dunke att tappa förståndet när han åt dem. Dunke brukar kunna behålla sitt lugn och sin sans i alla lägen men efter Werners muffins så gick han rakt ut i partiets trädgård och sprängde ett skjul, som lyckligtvis var tomt. Sedan vandrade han runt som en zoombie resten av dagen. Tänk om Torkel åt av Werners muffins igår...?

Imorgon är det bastukongress och då ska jag verkligen utrycka mitt missnöje med stämningen inom partiet. Jag är trött på lögnerna som Torkel och Geten sprider och jag vill skapa ordning. Dessutom ska Torkel förklara sitt förslag om posten i Moskva. Det har stått tomt alldeles för länge nu och vi måste verkligen placera en medlem där omedelbart. Torkel vägrar att åka tillbaka dit och vill hellre stanna hemma, men däremot har Torkel yrrat hela dagen om att Brunte Bukpress skulle kunna pendla mellan Kambodja och Moskva. Jag motsätter mig starkt mot förslaget då vi måste ha en ambassadör i Kambodja. Jag hoppas att jag kan rapportera ett fast beslut imorgon om Moskva.

söndag 30 mars 2008

Chokerande fakta om Stefan Ståhl avslöjas!

Det är inte konstigt att man är sur när folk ständigt anklagar en för att vara lättirriterad och grinig. Det är inte många som skulle kunna leva upp till det godhetsideal som Ståhl förespråkar, och vända andra foten till när man tappar en batong på den ena! Ståhl själv är ju inte heller mycket bättre! Ni skulle bara se honom om morgnarna innan han har hinkat i sig sina två kannor kaffe och kommit in i en någorlunda god stämning, det är sådant som det inte skrivs om på bloggen! Nej ständigt är det jag som blir utsatt för detta internet-kotteri!

Nej, nu får det faktiskt vara nog. Jag har beslutat att från och med idag ta upp så mycket av Stefan Ståhls dåliga sidor så att han inte kommer kunna visa sig ute bland folk! Jag kan väl dra en liten historia ifrån gårdagens möte som ett litet smakprov på min lilla följetång. Detta är även en rättelse av inlägget Stefan Ståhl gjorde på bloggen igår.

Det var i själva verket Ståhl, och inte några slumpis valda medlemmar, som påbörjade kastandet av muggar igår. Allt bara för att någon hade råkat hälla mjölk i hans kaffe. "Jag dricker mitt kaffe svart!!" gormade han och kastade muggen för fulla muggar i huvudet på Tråkesson, som hade oturen att stå inom räckhåll. Nu kommer han väl klaga och gnälla över det här varenda fikakonferens framöver. Hur som helst var slagsmålet redan i full gång redan när jag kastade flaskan i väggen, som Ståhl påpekade i sitt inlägg igår vara starten på omständigheterna.

lördag 29 mars 2008

BRÅK! Partiet vibrerar

Äntligen har partiets livliga medlemmar gått hem till sig och lämnat ett stökigt konferensrum efter sig sedan fikastunden. Det har varit en mycket hektisk eftermiddag med bråk som skapades av Geten och alla hans lögner. Fikastunden inleddes idag med att Torkel berättade för partiet om incidenten igår med Geten och batongen i tidningen, Geten replikerade snabbt med att fråga Torkel om sin psykiska hälsa och alla mystiska recept for olika typer av psykofarmaka som han inte hade hämtat ut. Av någon anledning var Geten blå ovanför vänster öga vilket han påstår att Torkel skulle ha gett honom med batongen i tidningen. Geten skyller alltid ifrån sig vad som än händer och vad han än gör. Till exempel hade inte Geten lindat in batongen i tidningen utan det var naturligtvis Torkel - Torkels fel alltihop.

Geten och Torkel började argumentera om vad som var sant, och inte sant. Diskussionen engagerade snabbt samtliga medlemmar i rummet och från en lugn dialong utvecklades situationen till en arabisk köttmarknad. Alla pratade i mun på varandra och rösterna höjdes, medlemmarna blev argare och argare ju mer tid som gick. Torkel blev också arg och jag gjorde mitt bästa för att hejda medlemmarna och Torkel. Mina försök var förgäves och till slut insåg jag att bråket som hade uppstått inte gick att stoppa. Helt plötsligt flög en glasflaska in i väggen ovanför mig så att glassplittret regnade ner i huvudet på mig, och sedan fortsatte medlemmarna att kasta muggar och glassflaskor genom rummet.

Nu när bråket har lagt sig kan vi konstatera att bara tre medlemmar slängdes ut genom fönstret, tyvärr var inte Geten en av dem.
En ruta krossades.
Torkel är upprörd.
Konferensrummet på partikontoret, alltså skolans aula måste städas och repareras.

onsdag 26 mars 2008

Batongchock skakar Ståhlingrad! Torkel förbannad - stan i skräck

Jag sitter i klassrummet som jag har tagit i besittning efter att Werner ockuperade mitt kontor och skräpade ner det. Ilskan efter bastukongressen sen igår har inte lagt sig än, det värsta av allt är att jag är fråntagen befogenheterna att dra in folks lön och fikaransoner. Hasselhauf är däremot glad och nöjd med de nya reglerna, Hasselhauf har ännu inte kommit hem från Portugal.

Igår på bastukongressen diskuterades posten i Kreml livligt och Geten påstod att Tråkesson har fuskat med sina arvoden. Denna Geten med sina lögner. För att besluta om han var lämplig nog för att stationeras i Moskva gick jag till Ung Diktaturs möte på eftermiddagen där han är ledare. Jag blev mycket överraskad över Getens bristande ledarförmåga. Till exempel hade han inte lärt sig namnen på medlemmarna utan körde tidningsleken, alltså leken där man ropar någons namn och slår sedan denne. Efter omgången med tidningsleken var medlemmarna alldeles blåslagna och haltade. Jag, som fann det lite märkligt att en ihoprullad tidning kunde skapa sådan skada, vecklade ut tidningen mot Getens vilja. Med en duns föll bastant batong ner på min tå. Han hade alltså placerat den i tidningens mitt och flinade lömskt när jag skällde ut honom inför medlemmarna.

Dessutom var jag sur över Hasselhaufs resa till Portugal vilket inte var till Getens fördel. Jag fattade tag i batongen med ett kraftigt grepp och drämde till Geten. Han vacklade till och såg en aning irriterad ut när jag började rycka i hans stripiga getskägg. Förmodligen tyckte han att det var pinsamt att få stryk av en så gammal och senig gubbe som jag, den idioten.

Ett annat förslag till posten i Kreml som avhandlades under kongressen var att tillsätta Brunte Bukpress på posten i Moskva. Tanken var att han kan pendla mellan hyddan i Kambodja och det ryska kontoret. Efter att ha kommit i kant med Geten kom jag fram till att det bästa är att låta moderaten pendla. Dessvärre har jag inte makt att införa mina förslag och styra partiet efter mitt eget tycke utan jag får göra som gemene medlem och ta upp förslaget vid ett möte.

måndag 24 mars 2008

Torkels brokiga relationer

Tänk att vi lever fortfarande! Nu var det längesedan ni hörde något från partiet, kära arbetarkamrater, men vi lever och kämpar på som vanligt. Mycket har hänt sedan dagen i Moskva när jag hittade Torkel fullt levande i vårt kontor. Eftersom jag gjorde misstaget att resa hem tillsammans med Torkel så står kontoret återigen tomt och större delen av våra formella kongresser har ägnats åt den frågan. Börje Tråkesson och Geten, den gnällige ledaren för Ung Diktatur och partiets skvallerbytta, tjafsar fortfarande om vem av dem som ska få posten. De tror på allvar att jag kommer att tillåta Werner att placera Geten i kontoret. Vilket intryck skulle ryssarna få av oss då? Jag vågar inte ens tänka på det.

Tiden sedan Torkel kom hem har varit mycket påfrestande för humöret och tålamodet. Torkel fick redan några dagar efter hemkomsten svårt att acceptera att han avsatte sig själv när han utsåg Werner till vice diktator och avpolleterade mig. Torkel ska bestämma och domdera var han än är, och Werner som har hela sin stolthet i rollen som partiledare har mycket svårt att låta Torkel bestämma. Det första Torkel gjorde var att bege sig ut på Ståhlingrads gator för att köpa en dyr mockabryggare då han inte ansåg att vår fullt fungerande bryggare dög. Naturligtvis markerade han sitt revir genom att betala med partiets pengar. När jag skällde ut honom för inköpet så svarade han spydigt att vår stora och bullrande kaffebryggare var mycket bättre och att det var överste Fröjd som var ansvarig för att den "fick gå till graven". Överste Fröjd är ledare för självmordsbombarpatrullen och det var han som fick oss att stoppa Sture Ankarstjärna i en luftvärnskanon för att sedan skjuta honom till himmlen. Hans sista stund i livet blev därför en härlig flygtur mot molnen över Ståhlingrad. Detta retade gallfeber på Stures fru som i ilskan gick till vårt kontor och slängde kannan till kaffemaskinen i golvet.

Förbannad och sur blev Torkel också under dagarna alldeles innan påsk då Hasselhauf reste till Portugal. Vad han ska göra där är jag inte riktigt säker på då han aldrig pratade om sin resa med de övriga medlemmarna. Det låg helt plötsligt bara en lapp på mitt bord där Hasselhauf hade skrivit att han åker till Portugal för att skapa kontakter med några höga ledare inom en paramilitär grupp.

Vi får se vad mötet leder till. Torkel är arg som en stucken gris för Hasselhauf plötsliga resa. Här åker minsann ingen medlem utomlands utan att berätta om sitt syfte eller vilka man möter, enligt Torkel. En förklaring till Torkels reaktion kan vara att Hasselhauf anklagade Torkel för att vara egocentrisk och ha en narcisistisk syn på människor alldeles innan han reste iväg. Efter den dagen har Torkel förstört en spade, Jan Dunkes finaste haka, sina egna knogar och en rad andra verktyg i kampen mot statyn som han för. Den enda åverkan på statyn som Torkel har lyckats åstadkomma är ett borthugget öra. Torkels humör blir knappast bättre för att Torkel börjar varje dag med en promenad genom Skoogvallen och ser statyn.

onsdag 19 mars 2008

Skönt att vara hemma

För en tid sedan kom jag tillbaka till partikontoret istället för att sitta hemma i mitt hus i all ensamhet. Jag åkte hit för att delta i firandet av Torkels återuppståndelse och hemkomst, och även njuta av Tant Märtas bakelser. Hon har bakat Torkels favoritbakelse, Kräm Karamell, idag tillsammans med en rad andra delikatesser. Jag tog med mig ett par flaskor Gammel Dansk som medlemmarna snabbt tömde.

Nu har lugnet kommit till Ståhlingrad, eller åtminstone kontoret för våra fulla medlemmar har gått ut på gatorna för att högjutt göra alla stadens invånare medvetna om det stora firandet. Torkel var trött efter allt resande, jag som hann åka hem till min villa och få lite sömn är desto piggare. Dessutom har jag hämtat mig från sviterna av sjösjukan som båten över Östersjön gav mig. Jag visste att det var något skumt när Torkel föreslår en färjetur som egentligen inte ska finnas. Vi kom ombord på färjan tack vare en god vän som Torkel brukade dela sina pokerkvällar med i Moskva. Sedan parkerade vi bilen bland rostiga containrar med kraftiga arbetare med rövklykor och oljiga händer som sparkade på alla containrar, även däcken på min bil.

På tal om min bil så kommer jag att vara tvungen att cykla när jag ska transportera mig under de kommande veckorna. Min kära bil står på min gård med trasiga lampor och bucklig huv. Den går knackigt och låter illa efter Torkels vansinnesfärd på Skoogvallen. Det enda som är sig likt efter den här dagen är statyn av Hasselhauf.

Nu börjar tröttheten krypa även över mig, så det är dags att sätta mig på min gamla cykel och bege mig hemåt.

Nya affischer att sätta upp

Nu får ni äntligen chansen att göra lite nytta, era odugliga blogg-läsare! Skriv ut de här och sätt upp dem synligt, gärna på ställen där man inte får affischera!



Det är Jan Dunke som har designat detta fantastiska konstverk. Jag hittade ett exemplar mitt gamla kontor som Werner hade använt som disktrasa, så jag bad Dunke att scanna in den och nu publiceras den här för allmänheten att beskåda.

Tillbaka i Ståhlingrad

Tidigt i morse kom jag och Stefan Ståhl tillbaka till vårt kära gamla Ståhlingrad. Jag och Ståhl hade bytts av vid ratten och nu var det jag som körde. Det första jag gjorde var att åka till Skoogvallen och i full fart köra in Ståhls automobil i den förskräckliga staty som Bernt von Hasselhauf låtit resa. Stefan vaknade till med ett ryck och började skälla över mina "fåniga aggressioner mot Hasselhauf", men jag avskedade alla anklagelser med att jag hade somnat vid ratten och på något mystiskt vis letat mig fram genom stadens labyrintartade små gator för att till slut komma till ett abrupt stopp på Skoogvallen. Jag tror inte att han gick på det, men jag orkade inte komma på någon bättre ursäkt, det var ju trots allt tidigt på morgonen och jag hade inte sovit mycket den natten eftersom jag körde på en igelkott i Enköping.

Ståhl släppte av mig utanför partikvarteret och körde hem sitt vrak till bil till sin residens. Bilen blev nämligen totalkvaddad. Statyn står däremot kvar oförändrad. Jag får väl försöka igen vid ett senare tillfälle. Hur som helst gick jag in i fikarummet för att luta mig mot min och Ståhls gamla, men otroligt stora, kaffemaskin, som vi byggde under mellankrigstiden, bara för att upptäcka att den inte längre fanns där. Jag föll som en fura mot golvet och fick en rejäl blåtira då bordskanten saktade ner mitt fall. En lång ful ramsa for ut ur mig och ekade sedan länge och väl genom husets långa tomma korridorer. Denna ramsa väckte tydligen Werner Wagner som kom springande ner för trapporna med kniven i högsta hugg. Kniven satt i min axel innan jag hann säga omelett. Det måste sägas att "omelett" enbart sägas innan man fotograferar sig, och det var väl en herrans tur att jag inte hann med att säga det. Det glädjer mig att se att Werner på ett så effektivt sätt beskyddar partibyggnaden ifrån inkräktare.

När Werner såg att det var mig han huggit kniven i så drog han ut den och ursäktade sig. Han försökte lura i mig några små piller som han sa var bra till att stoppa blödningen. Jag föste bort dem och satte på ett plåster i stället.
Om jag var förbannad över att kaffemaskinen var borta så var detta ingenting emot vad jag blev när jag kom in på mitt kontor för att se det bombnedslag som Werner förvandlat det till under sin korta tid som partiledare. Möbler, papper och gamla sprutor och rostiga rakblad låg huller om buller över golvet, staplade upp till taket på vissa ställen. En liten gång gick igenom röran fram till en blodig, möglig gammal madrass som Werner tydligen hade som sovplats. Men det som upprörde mig mest var alla tomma, krossade whiskeyflaskor som låg brevid den motbjudande madrassen. Werner hade druckit upp min fina samling med whiskey! Den samling som skulle följa mig i graven om jag inte själv han dricka upp den under min livstid! Wagner hostade fram några ord om att han trodde att det inte gjorde någonting, eftersom han ända tills för en kort tid sedan trott att jag var död. Hans svenska har inte förbättrats sedan jag senast språkade med honom, men faktumet att jag höll en krossad flaska under halsen på honom under förhöret hjälpte väl honom inte heller att prata mer förståligt.

Eftersom Werner numera är partiledare så låter jag honom behålla mitt gamla kontor. Skolan är ju full av klassrum som bara står tomma och jag kan ju installera mig i ett av dessa istället. Ikväll så ska vi tydligen fira min återkomst. Jag har faktiskt saknat tant Märtas bakelser. Det är nog det enda jag har saknat här i Ståhlingrad.

/the one and only Torkel Skoog

måndag 17 mars 2008

God Onsdag, snart är de här...

Hela gänget hade samlats på partikontoret, mer eller mera frivilligt förstås. Märta var på strålande humör, Werner hade plockat fram sin elefantbössa och Geten utförde de sista sin förberedelserna. Geten var lite lätt nervös för att Munken ännu inte anlänt. Han lugnade ner sig en anning när han fick provsmaka på Märtas nya kaka från Holland.

Spänningen låg i luften och alla kände av den. Bödeln hade fått ställa upp som dörrvakt när uppgifter om att Sven-Gunde Abrahamsson skulle dyka upp. Sven skulle komma förklädd till Mona S till festen och därför blev han tvungen att skicka hem två stycken personer med hennes utseende.

När våra partikamrater var hela 3 timmar försenade så ringde en sur Ståhl och sade:
"Resan gick bra men efter 4 kilometer så körde vi på en igelkott. Det blev punka på högra framhjulet och Skoog blev hämndlysten. Den berusad Torkel ville att vi skulle mosa djuret ännu en gång och körde målmedvetet över det. Såklart fick vi punkterning på det andra framhjulet också.
Ett reservhjul har vi men vi hjul var sönder, därför går vi hem nu. Allt för att spara lite pengar. Vi är i Enköping förtillfället men är hemma om 21 timmar. Imorgon kan vi fira God Onsdag..."

Därför håller vi just på med att förbereda allting en gång till till deras försenade hemkomst. Ända skillnaden från igår är att Reji Roj ska porta alla som liknar Lars O.

söndag 16 mars 2008

Skepp och hoj

Det känns skönt att äntligen vara ombord på båten som ska ta mig och Torkel till Ståhlingrad. Som man säger: borta bra men hemma bäst, stämmer verkligen på mig. Efter att ha varit på resande fot i några dagar så känns det skönt att röra sig hemåt. Det blåser alldeles fördjävligt här på sjön och inte ens ett helt paket tabletter mot sjösjuka hjälper, jag känner mig helt grön i ansiktet och har legat till sängs större delen av tiden.

Imorgon vid 10-tiden kommer båten att lägga till i Stockholm och sedan får min röda jeep ta oss resten av vägen hem. Tant Märta har utlovat en ny fin middag imorgon för att fira Torkels återuppståndelse och hemkomst.

Jag bävar inför mötet mellan Torkel och Werner. Werner har förändrats mycket sedan han fick ansvar för partiet och han har blivit mer självsäker och en aning arrogant. Torkel, som är arrogant själv, har tyvärr svårt för andra som är arroganta, dessutom har vi Torkels labila humör. Jag har försökt förbereda Torkel på en del saker som han kommer att uppfatta som stötande, men jag tror att chocken kommer bli stor för honom ändå.

På väg hem

Då har tiden kommit för mig och Stefan Ståhl att återvända till vårt kära moderland. Som tur är så går färjan från St. Petersburg direkt till Stockholm och på så vis slipper vi passera Skåne på vägen hem. Jag har ringt Tant Märta och bett henne att sätta på kaffet, så vi har något att hälla i oss när vi kommer hem imorgon. Ståhl har hamstrat på sig sjösjuketabletter för han klarar inte av sjön säger han. Själv är jag ju, tyvärr, mer än van med båtturer sen den vecka jag tillbringade till havs på Jan Dunkes eka. Jag bunkrade upp på cigarrer istället.

Just nu sitter jag på däck och ser det gamla Sovjet försvinna bortom horisonten medan jag smörjer in mina taniga men med solfaktor 30 för att skydda min kropp mot ytterligare cancer. Ståhl ligger redan inne på sin hytt och vomerar i en hink han lånade ur städskrubben. Medicinen fungerade tydligen inte som den borde. Men så köpte han dem ju också misstänkt billigt av en liten ryss i ett gatukök i hamnen aldeles innan vi gick ombord. Själv köpte jag en pastasallad med rysk kaviar av den lille herren.

Jag har inte tid att skriva mer nu, för nu ska jag gå ner till baren och prova deras sortiment!

lördag 15 mars 2008

Reaktionerna på partikontoret

Werner Wagner är rasande och fullständigt chockad över nyheten. Han hade vant sig vid sin topposition inom partiet och njöt i stora mängder av makten. Fast nu, över en natt så var kanske allt förlorat. Torkel Skoog är som ni vet tillbaka vid liv fast han är enligt på pappret död. Enligt det svenska lagsystemet så kan en person bara dö en gång. Så tekniskt sätt så ska inte Torkel kunna få någon dokumenterad lagstadgad post nu. Jag tror inte Torkel kommer ge sig utan strid men å andra sidan kommer absolut inte Werner ge upp frivilligt heller.
Sylvester Wallenberg kommer få en viktig roll i kampen om makten. Han är ju nu Werners advokat då Torkel inte betalat något arvode under sin tid som "avliden".
Det kommer iallafall att var ett spännande händelseförlopp nu när Torkel kommer hem.


Geten och Börje Tråkesson hade nyligen börjat föra lätta samtal med varandra sedan bråket i bastun. Så nu när Torkels ankomst närmare sig börjar båda två med förberedelser för att imponera på honom. Fientligheten började genast blomstra upp ännu en gång nu kraftigare än förut. Som ni förstår så tror de att den som imponerar bäst, kommer få posten nu när Ståhl inte åtar sig den längre.


Jag fick tidigare i morse under min andra frukost en skriftlig förfrågan från Geten om att använda infanteristerna vid sin välkomst ceremoni.


Förfrågan lydde så här: "Överste Frejnar Fröjd tror sig säkert har hittat sin homosexuella ungkarl bland infanteristerna nu. Jag föreslår att han skall skjutas i småbitar av vår luftvärnskanon till vår ärade Torkels hemkomst. Har jag tillåtelse att använda den sällsynta resursen vi nu har till vårt förfogande? //Geten"


Jag kände mig skeptisk till att göra samma misstag som förra gången så jag gav mitt godkännande att frakta hit en färsk munk från Tibet istället. Nu jävlar ska det bli pangfest!


Jag själv håller på i min ensamhet att tejpa ihop kaffebryggaren som Jan Dunke vägrade at laga. Hoppas Skoog blir nöjd.

fredag 14 mars 2008

Tillbaka ifrån det "döda"

Torkel Skoog, Moskva
14 mars -08

Jag kan inte dölja det längre, eftersom Stefan Ståhl publicerade det i sitt förra inlägg. Som ni har förstått vid det här laget så är jag är inte död ännu. Jag har hållit mer eller mindre koll på vad som har hänt hemma i Ståhlingrad genom att läsa den officiella moskvademokratiska bloggen, och på så vis vet jag om vad som har hänt där hemma. Vad jag har haft för mig det senaste halvåret återstår dock en hemlighet i ytterligare några rader. Som vissa också har misstänkt så är jag även ansvarig för kommentarerna ifrån mr. x, som av en del har uppfattats som stötande, och jag försäkrar er om att detta i grund och botten var min mening.

Igår tog jag med mig Ståhl till haket jag brukar hänga på när jag inte orkar värma på min mat själv, eller när jag bara behöver ta mig en morgon-, middags-, mellanmåls-, eftermiddags-, 5 o' clock-, eller kvällswhiskey, eller om jag nu skulle behöva ta mig ett järn någon annan tid på dygnet. Ståhl hade fått för sig att jag skulle ta ut honom på en fin restaurang, och att jag till råga på allt skulle bjuda honom! Nåväl, jag hade ju inte träffat gubben på fem månader så jag kunde väl bjussa på en drink och en cigarr nu när vi skulle sitta uppe hela natten och vara sentimentala och prata gamla minnen. Stefan frågade även ut mig om mina aktiviteter de månader jag varit spårlöst försvunnen. Han ska då alltid lägga näsan i blöt!
Det finns egentligen inte så mycket att säga om saken, efter att Dunkes eka drev ut på havs följde en vecka till havs utan land i sikte. Jag åt ingenting annat än maneter som hade oturen att flyta runt i närheten av min lilla båt, vilket resulterade i att jag blev uttorkad av deras höga salthalt och bristen på sötvatten. Det enda jag drack var regnvatten som jag samlade i mina gamla skor när tillfället kom. Hur som helst vaknade jag upp med dropp på ett litet sjukhus i Dominikanska Republiken, där en fiskeskuta hade funnit mig flytande runt helt omedveten om situationen, eftersom jag var medvetslös. Vid mitt uppvaknade tillfrågades jag hurvida jag ville att en rapport skulle skickas till min familj eller mina vänner där de skulle berätta att jag var oskadd. Eftersom jag är den enda kvarlevande medlemmen av släktet Skoog så var det första alternativet helt enkelt inte möjligt. Däremot bad jag dem att skicka en dödsförklaring till mina partikamrater, eftersom jag vid den tiden dels var förbannad på Dunke, som hade glömt att svarva åror till sitt vattenfartyg, dels för att jag kände att jag var i behov av semester. Om jag känner Ståhl, och det gör jag sedan 60 år tillbaka, så skulle jag ständigt bli påtvingad tonvis med arbetsuppgifter även om jag var på semester. Detta är ganska olustigt eftersom jag faktiskt är, eller i alla fall var, hans överordnade! Nu är ju Werner Wagner partiledare och jag kuvar mig inför att komma hem till den kaos som han antagligen har förvandlat partiet till. Idag förstår jag inte riktigt hur jag kunde vara så dum och utse honom till min efterträdare.

I övermorgon är det i alla fall bestämt att vi ska bege oss tillbaka till Ståhlingrad. Vi kommer att ta färjan ifrån St. Petersburg till Sverige istället för att ta en omväg över Finland, som Ståhl verkade anse nödvändigt då han reste hit. Vad som blir av posten i Kreml återstår att se, men som det ser ut nu så kommer inte Ståhl att bemäktiga sig den. Vi har diskuterat omkring frågan och kommit fram till att vi båda kommer att behövas i Ståhlingrad, eftersom jag helt enkelt inte klarar av von Hasselhauf. Men Ståhl och Hasselhauf kommer ju överens ibland, så han kan ju hålla honom sällskap tänkte jag.

Vårt Partiprogram

1. Det finns bara ett enda tillåtet parti, Moskvademokraterna. Oppositionspartierna förföljs och de medlemmar som är kända av myndigheterna kastas i koncentrationsläger.

2. Valsystemet är helt ointressant eftersom det bara finns ett tillåtet parti och bara en kandidat till varje post som ledamot i Folkkongressen. Folkkongressen brukar sammanträda några få dagar om året för att med blixtens hastighet godkänna de åtgärder som regeringen redan vidtagit eller i bästa fall godkänna de åtgärder som regeringen föreslagit. Det har inte vid något tillfälle hänt att invändningar framförts mot regeringens politik i Folkkongressen.

Dock är även regeringens åtgärder egentligen ointressanta, eftersom också regeringen saknar makt. Den verkliga makten finns hos Moskvademokraterna och regeringen verkställer bara order från partiet.

3. Som framgått ovan är all makt koncentrerad till Moskvademokraterna och de formella institutionerna är helt maktlösa.

Några av våra ståndpunkter:

- Införsel av stenhård diktatur

- Skåne skall avlägsnas från nationen Sverige

- Ersätta kungen med sultan

- Nya motiv på de svenska mynten

- Alla problem löses med våld

- Fungerar inte våld så ökar tilldelningen

- Självmordsbombare i värnplikten

- Danska som officiellt språk

- Avskaffning av religion

- Dödsstraff för utövare av någon form av religion.

- Koncentrationsläger för oppositionella

- Val varannan vecka (tills vi har blivit valda, då avskaffas valen)

- Ledaren är en auktoritet

Projekt "Skånemuren"

Vad är egentligen Skånemuren? Skånemuren är ett projekt vars syfte är en total avskärmning av Skåne ifrån nationen Sverige. Detta kommer att ske med byggandet av en mur vid Skånka fronten. Tidigare försök att avlägsna Skåne har sorgligt nog misslyckats och detta är den femte prövade metoden som MD satt i verket.

Anmäl dig till självmordsbombarutbildningen i Ståhlingrad!

Är du trött på livet och önskar skada andra? Gå med i Ståhlingrad regementes självmordsbombarpluton!

Skicka ett mail till oss och berätta om ditt intresse, så skickar vi en blankett du kan fylla i och skicka till oss.

Vi behöver dig till självmordsbombarplutonen!

_____________________________________________