Torkel i Paris

Idag är det den tredje maj, alltså min födelsedag. Jag kan stolt säga att jag fortfarande är tre år yngre än den gamle gubben Stefan Ståhl, om jag minns rätt. Jag väcktes idag av mina partikamrater som stod och skrålade för full hals i dörröppningen: JA MÅÅ HAN LEEVA! Werner gav mig en påse karameller som jag har hällt upp i en skål för allmänheten att äta ur; jag vill se vilken effekt de har på dem som äter dem innan jag smakar själv. Ståhl och de andra hade inte några presenter med sig eftersom de anser att det är ett negativt kapitalistiskt tänkande.

Jag har känt mig lite värdelös nu sen jag kom hem ifrån mitt gamla Sovjet, eftersom jag numera inte fyller någon som helst funktion inom partiet, utan bara ses som utfyllnad av partilokalerna. Jag har språkat med Werner Wagner om en möjlig tilldelning av en mer betydande position inom partiet, och han svarade att han skulle tänka på saken. Den där maktgalna tysken borde ge mig min post som partiledare tillbaka, men det verkar inte som att han är särskilt pigg på det. Men faktum är att inte mycket blir gjort i ett parti där partiledaren bara sitter uppe på sitt kontor och stoppar i sig roliga piller och lyssnar på synth på så hög volym att det dammar om taket på nedervåningen.

För att inte gå ner mig för mycket genom att bara sitta och läsa kommunistiska manifestet och dricka kaffe hela dagarna så beslutade jag för några dagar sedan att åka till Paris. Jag bestämde träff med president Nicolas Sarkozy och tog första bästa flyg till Beauvais flygplats, 8 km utanför Paris. Efter två timmars flygresa och en timme med buss befann jag mig i Frankrikes bedrövliga håla till huvudstad. Gatorna var trånga och det fanns inte en bil utan två eller tre rejäla bucklor i plåten. Kl tre på eftermiddagen mötte jag Sarkan på ett litet fik på Rue Legendre där jag beställde en svindyr "café regulaire" för € 4, som visade sig vara en halv cl med beskt espresso. Det är ju helt otroligt att man inte kan få en vanlig jävla kopp kaffe i en av Europas största städer! Som att det inte skulle räcka med att vi fick så snålt med kaffe så fick vi en varsin pepparkaka fast det snart är sommar! Sarkan pratade om sin nya fru som är italiensk fotomodell och en känd sångerska. Jag berättade att min fru brann upp för ett år sen. Han tyckte att det lät tråkigt, men jag sa att jag var glad ändå. Och pengarna från hennes livsförsäkring räddade partiet ur en ekonomisk kris.

Efter att jag hade svalt den lilla klunken kaffe och den onödigt långa fikastunden var slut (den kunde ha gjorts flera minuter kortare om bara de där förbannade fransmännen kunde lära sig att prata engelska eller ryska!) så begav jag mig till Louvren för att besöka platsen där Jan Dunkes målning av den moskvademokratiska partiloggan borde hänga, bredvid Mona Lisa alltså. Men det visade sig att säkerhetspersonalen på muséet hade hängt den bakom Mona Lisa. Tydligen så hänger man för tavlor som man inte gillar och och skyller på säkerhetskäl! De påstod att en grupp terrorister som kallade sig för "bualaget" hade varit där och försökt riva ner den.

Efter denna enorma besvikelse och förödmjukelse påbörjade jag en vandring längs Champs Elysé mot triumfbågen, innan jag insåg att min dåliga hjärta aldrig skulle klara av den långa promenaden. Så jag åkte hem istället!