Från Paris till de finska skogsmarkerna

Efter att jag kom hem från min korta visit i Paris så upptäckte jag, inte oväntat, att jag genast fick en ofantlig längtan bort ifrån Ståhlingrad. Jag fick för några dagar sedan ett samtal ifrån min gode vän Juhani Jukkasjärvii som inviterade mig och (!) Werner Wagner till en bastuhelg i hans lilla timmerstuga utanför Helsingfors. Juhani är Juha Palmrots, alltså vår förre bödels, äldre broder. Vi träffades i vår ungdom när jag gick på Saunakonservatoriet i Helsingfors. Detta var alltså året efter att jag avslutat min utbildning på Moskvas Övre Kommunistiska Höskola. Jag och Stefan Ståhl träffades ju, som bekant, då jag gick mitt sista år på MÖKH och han gick sin kommunistiska basutbildning, som för övrigt är en fjuttig liten kurs på fem-sex dagar. Efter att vi avslutat våra studier kände vi att vi behövde ett sabbatsår och sökte därför in vid Helsingfors Saunakonservatorium där vi träffade den då unge Juhani Jukkasjärvii, som faktiskt var världsmästare i sin åldersgrupp i bastubadning på den tiden! Han kom att bli något av en mentor för mig och Ståhl som var väldigt oerfarna bastubadare.

Men tillbaka till saken; för att liva upp lite gamla minnen så ville alltså Jukkasjärvii träffas på lite bastu och kosken. Ståhl hade så mycket arbete så det fick bli partiledare Wagner, som förunderligt nog inte verkade ha något speciellt för sig, som ackompanjerade mig i Ståhls ställe. Och jag tänkte att det kunde vara bra för Werner se de spår som Sovjet lämnade efter sig under den tid då de ockuperade finland; betongens något gråare nyans och de fula husen som Helsingfors består av. För övrigt så är Finland ett fint land. Efter det att Skåne har avlägsnats från Sverige så kommer vi att sätta nästa plan i verket: nämligen återerövrandet av Finland! Vi moskvademokrater ska återställa Svea Rike som det var för 200 år sedan!

Bastuhelgen blev i alla fall lyckad trots Werner Wagners närvaro. Wagner och Juhani kom till och med riktigt bra överens där de satt och skrek "LÖJLE" och kastade sprit på aggregatet båda två!

Werner har dessutom tvingat mig att lägga upp den här bilden på en lego-konstruktion som han byggde medan han väntade på att jag skulle ta ut euro på banken innan finlandsresan. Jag har inte mycket att säga till om, eftersom han hotar med att ge mig sparken och dra in min pension.

Vi ser luckorna i försvaret

Nu hoppas jag att moderaterna tillämpar den beryktade yttrandefriheten, för moskvademokraterna, det vill säga jag, har sannerligen sett bristerna hos den svenska säkerhetspolisen, SÄPO. Under en hel vecka har jag lyckats infiltrera deras fikarum genom att sitta ner vid ett eget bord och stirra ner i min kaffekopp. Kaffet ur deras brummande automat var verkligen äckligt! Därav alla brister som stör systemet, till exempel, hur kunde jag infiltrera deras fikarum genom att låsa in en fjortonårig prao-elev på toaletten och sedan sno dets prao-bricka. Efter det var ju alla problem lösta - bara att marschera genom deras säkerhetskontroller med brickan på bröstet. En rundtur på anläggningen visade hur lätt det är att infiltrera SÄPO utan också en tibetan i städskrubben, talibaner från irak renoverade entré hallen, en mexikan under diskhon och slutligen jag i fikarummet. Mixen av alla nationaliteter förbryllade mig minsann.

Under veckan i fikarummet fick jag mina fördomar om moderaterna bekräftade. De där jävla moderaterna är helt sanslösa! Där satt jag i ett fikarum, mitt bland välavlönade människor med hög utbildning, och de pratade bara om sina ungar och om golf. De pratade även lite om sina jobb och gnällde över personer med arabiska och outtalbara namn som tydligen skulle figurera bland kriminella kretsar. Moderaterna hade ohyggligt mycket fördomar om hårt arbetande invandrare, men vad värre var så gnällde de över sina jobb. De sitter bara på sina välgödda arslen och sållar agnarna från vetet. De har nog inte byggt en egen staty någon gång, de beställer bara en staty och sedan hamnar den på plats. Deras lathet gör att de föraktar sjuka och utsatta människor i samhället, och baktalar dessa ointegrerade invandrare i samhället. Lösningen på problemen i Rosengård, Rinkeby och Angered, i Göteborg, är faktiskt att hjälpa alla sårbara människor som bor där.

Efter infiltreringsveckan var jag ju tvungen att släppa ut fjortonåringen från toaletten. Men när jag låste upp dörren fann jag till min stora förvåning en toalletstol som det var stopp i, och ett par skor utmed väggen. Nåväl, den kommer nog ut på ett eller annat sätt, tänkte jag, glad i hågen, och gick sedan hem till Stefan Ståhl.

Dansk poesi: "Sköra drömmar"

"Sköra drömmar"

Partiledare bjuder in svartklädda vänner
De ger Skoog en sopkvast hans dag till ära
De trevliga gästerna till källaren ränner
Matti också, efter att ha bekänt sina drömmar kära.

Den tyske syntaren kommer upp efter ett tag
Hämtar en spann vatten, för att tvätta bort blod
Minister får onda aningar, vad har han gjort idag?
Och känner sig illa till mods.

I källaren ligger Matti död
Överdos han tagit, blivit farlig, hans vänner fick ihjäl honom slå
Golvet var av blodet rött, Ståhl var av ilska röd
Bloggen var konstigt nog blå.

Livets väg delar sig till mången stig
Dödens käftar slukar alla tält
Matti lyckades inte stoppa krig
Men i komposten bidrar han till att stoppa svält.

Denna dikt är skriven, söndagen till ära, av vår vän; den danske poeten. Eller Den danske poet, som han själv säger. För att läsa fler av hans verk, besök hans blogg: Newspring

Den borgerligaste borgen

Som ni säkert har märkt, våra kära och trogna läsare, så har vår blogg under de senaste dagarna gått igenom en mycket förvånansvärd och motbjudande förvandling. När Stefan Ståhl i Söndags bokfört dagens händelseförlopp och förklarat situationen med den döde syntharen, som nu ligger och förmultnar på vår fantastiska kompost, kom han in till mig och frågade mig varför i helvete vår blogg hade förvandlats till vad som ser ut att vara en tribut till det stora böljande havet en solig dag i början på juli, den är ju blåare än Jan Dunkes nya blåställ; och det är blått må ni tro!

I raskt tempo marscherade vi efter detta konstanterande upp till Werners rum, alltså mitt gamla kontor, varifrån allt bloggande sker eftersom vi inte har flyttat på datorn ännu. Ståhl röck hörlurarna från skallen på Wagner och jag tog ett stadigt grepp om hans svarta krage. Och så började korsförhöret.

Det visade sig att det var en av Werners syntharkompisar som hade kläckt den fantastiska idén att måla om bloggen och ändra slagorden "ett skitrött parti" till "Den borgerligaste borgen! Alliansen, släng er i väggen!". Jag beordrade Werner att genast återställa sidan till dess forna glans och glamour, men det gick inte alls eftersom Werner har ungefär lika bra hand med datorer som Stefan Ståhl. Här går man och tror att dagens ungdom är födda med de här egenskaperna, men Wagner verkar som vanligt krossa alla mina förväntningar.

För tillfället pågår nu en utredning som ska visa vem av de tre resterande svartisarna som är den skyldige, sedan så kommer personen i fråga att lynchas omgående. Jan Dunke, den händiga karlen, har blivit tillfrågad om att ställa om färgerna igen. Det är bara en fråga om dagar nu tills ni får tillbaka era sköna, gröna moskvademokrater!

Torkel i Paris

Idag är det den tredje maj, alltså min födelsedag. Jag kan stolt säga att jag fortfarande är tre år yngre än den gamle gubben Stefan Ståhl, om jag minns rätt. Jag väcktes idag av mina partikamrater som stod och skrålade för full hals i dörröppningen: JA MÅÅ HAN LEEVA! Werner gav mig en påse karameller som jag har hällt upp i en skål för allmänheten att äta ur; jag vill se vilken effekt de har på dem som äter dem innan jag smakar själv. Ståhl och de andra hade inte några presenter med sig eftersom de anser att det är ett negativt kapitalistiskt tänkande.

Jag har känt mig lite värdelös nu sen jag kom hem ifrån mitt gamla Sovjet, eftersom jag numera inte fyller någon som helst funktion inom partiet, utan bara ses som utfyllnad av partilokalerna. Jag har språkat med Werner Wagner om en möjlig tilldelning av en mer betydande position inom partiet, och han svarade att han skulle tänka på saken. Den där maktgalna tysken borde ge mig min post som partiledare tillbaka, men det verkar inte som att han är särskilt pigg på det. Men faktum är att inte mycket blir gjort i ett parti där partiledaren bara sitter uppe på sitt kontor och stoppar i sig roliga piller och lyssnar på synth på så hög volym att det dammar om taket på nedervåningen.

För att inte gå ner mig för mycket genom att bara sitta och läsa kommunistiska manifestet och dricka kaffe hela dagarna så beslutade jag för några dagar sedan att åka till Paris. Jag bestämde träff med president Nicolas Sarkozy och tog första bästa flyg till Beauvais flygplats, 8 km utanför Paris. Efter två timmars flygresa och en timme med buss befann jag mig i Frankrikes bedrövliga håla till huvudstad. Gatorna var trånga och det fanns inte en bil utan två eller tre rejäla bucklor i plåten. Kl tre på eftermiddagen mötte jag Sarkan på ett litet fik på Rue Legendre där jag beställde en svindyr "café regulaire" för € 4, som visade sig vara en halv cl med beskt espresso. Det är ju helt otroligt att man inte kan få en vanlig jävla kopp kaffe i en av Europas största städer! Som att det inte skulle räcka med att vi fick så snålt med kaffe så fick vi en varsin pepparkaka fast det snart är sommar! Sarkan pratade om sin nya fru som är italiensk fotomodell och en känd sångerska. Jag berättade att min fru brann upp för ett år sen. Han tyckte att det lät tråkigt, men jag sa att jag var glad ändå. Och pengarna från hennes livsförsäkring räddade partiet ur en ekonomisk kris.

Efter att jag hade svalt den lilla klunken kaffe och den onödigt långa fikastunden var slut (den kunde ha gjorts flera minuter kortare om bara de där förbannade fransmännen kunde lära sig att prata engelska eller ryska!) så begav jag mig till Louvren för att besöka platsen där Jan Dunkes målning av den moskvademokratiska partiloggan borde hänga, bredvid Mona Lisa alltså. Men det visade sig att säkerhetspersonalen på muséet hade hängt den bakom Mona Lisa. Tydligen så hänger man för tavlor som man inte gillar och och skyller på säkerhetskäl! De påstod att en grupp terrorister som kallade sig för "bualaget" hade varit där och försökt riva ner den.

Efter denna enorma besvikelse och förödmjukelse påbörjade jag en vandring längs Champs Elysé mot triumfbågen, innan jag insåg att min dåliga hjärta aldrig skulle klara av den långa promenaden. Så jag åkte hem istället!