Tillbaka i Ståhlingrad

Tidigt i morse kom jag och Stefan Ståhl tillbaka till vårt kära gamla Ståhlingrad. Jag och Ståhl hade bytts av vid ratten och nu var det jag som körde. Det första jag gjorde var att åka till Skoogvallen och i full fart köra in Ståhls automobil i den förskräckliga staty som Bernt von Hasselhauf låtit resa. Stefan vaknade till med ett ryck och började skälla över mina "fåniga aggressioner mot Hasselhauf", men jag avskedade alla anklagelser med att jag hade somnat vid ratten och på något mystiskt vis letat mig fram genom stadens labyrintartade små gator för att till slut komma till ett abrupt stopp på Skoogvallen. Jag tror inte att han gick på det, men jag orkade inte komma på någon bättre ursäkt, det var ju trots allt tidigt på morgonen och jag hade inte sovit mycket den natten eftersom jag körde på en igelkott i Enköping.

Ståhl släppte av mig utanför partikvarteret och körde hem sitt vrak till bil till sin residens. Bilen blev nämligen totalkvaddad. Statyn står däremot kvar oförändrad. Jag får väl försöka igen vid ett senare tillfälle. Hur som helst gick jag in i fikarummet för att luta mig mot min och Ståhls gamla, men otroligt stora, kaffemaskin, som vi byggde under mellankrigstiden, bara för att upptäcka att den inte längre fanns där. Jag föll som en fura mot golvet och fick en rejäl blåtira då bordskanten saktade ner mitt fall. En lång ful ramsa for ut ur mig och ekade sedan länge och väl genom husets långa tomma korridorer. Denna ramsa väckte tydligen Werner Wagner som kom springande ner för trapporna med kniven i högsta hugg. Kniven satt i min axel innan jag hann säga omelett. Det måste sägas att "omelett" enbart sägas innan man fotograferar sig, och det var väl en herrans tur att jag inte hann med att säga det. Det glädjer mig att se att Werner på ett så effektivt sätt beskyddar partibyggnaden ifrån inkräktare.

När Werner såg att det var mig han huggit kniven i så drog han ut den och ursäktade sig. Han försökte lura i mig några små piller som han sa var bra till att stoppa blödningen. Jag föste bort dem och satte på ett plåster i stället.
Om jag var förbannad över att kaffemaskinen var borta så var detta ingenting emot vad jag blev när jag kom in på mitt kontor för att se det bombnedslag som Werner förvandlat det till under sin korta tid som partiledare. Möbler, papper och gamla sprutor och rostiga rakblad låg huller om buller över golvet, staplade upp till taket på vissa ställen. En liten gång gick igenom röran fram till en blodig, möglig gammal madrass som Werner tydligen hade som sovplats. Men det som upprörde mig mest var alla tomma, krossade whiskeyflaskor som låg brevid den motbjudande madrassen. Werner hade druckit upp min fina samling med whiskey! Den samling som skulle följa mig i graven om jag inte själv han dricka upp den under min livstid! Wagner hostade fram några ord om att han trodde att det inte gjorde någonting, eftersom han ända tills för en kort tid sedan trott att jag var död. Hans svenska har inte förbättrats sedan jag senast språkade med honom, men faktumet att jag höll en krossad flaska under halsen på honom under förhöret hjälpte väl honom inte heller att prata mer förståligt.

Eftersom Werner numera är partiledare så låter jag honom behålla mitt gamla kontor. Skolan är ju full av klassrum som bara står tomma och jag kan ju installera mig i ett av dessa istället. Ikväll så ska vi tydligen fira min återkomst. Jag har faktiskt saknat tant Märtas bakelser. Det är nog det enda jag har saknat här i Ståhlingrad.

/the one and only Torkel Skoog