De enda som byter åsikt är åsnor!

SÅ är det och så kommer det alltid att vara. Jag som Moskvademokrat är jävligt irriterad på de små konservativa liberalister i Folkpartiet som inte vet vad de vill. När en riksdagsledarmot har röstat JA till ett förslag ska inte än mogen politiker ändra åsikt. De är valda av folket och ska inte göra fel val, därför bör de inte ändra sig. Eftersom att det skulle bevisa att de inte är lämpade att styra landet?

Det bevisar bara än en gång att folkpatister är åsnor.

De sex största åsnorna i Svenska riket?
SVAR: JA

Veckans Citat

Veckans citat kommer ifrån Marie Antoinette:

"Varför äter de inte bakelser?"
"Låt dem äta bakelser!"

Alla ska få äta och ha möjligheten att äta bakelser.
(producerade från Bengans bageri såklart)
Lika rättigheter till Alla.

Fröjds Bragd

Som ni alla vet så vet infiltrerade jag SÄPO för ett tag sedan, där fick jag tag på ovärderlig information som jag använde till utpressning i ett försök att stoppa FRA lagen. Efter envisa försök anordnade jag ett antal demonstrationer i de större städerna. Det blev droppen för alliansen som skickade SÄPO på mig och jag hamnade på ett fängelse i Estland. Det var i alla fall vad jag trodde innan Fröjd dök upp i morse, nu vet jag inte vad jag tror. Det senaste minnet jag hade innan isolationen var att jag skulle ta ett bastubad och att strömmen plötsligt gick.

I cellen tillbringade jag 3 långa veckor och tänkte mycket på livet med mitt röda brinnande hjärta. Varje dag var den andra lik, tills i morse. Jag hade precis påbörjat min tredje kopp kaffe då en argsint tegelsten krossade mitt fönster. Skrivet där, stod det med stora bokstäver att Reinfeldt skulle hjälpa mig ur knippan. Jag hatar Reinfeldt och han mig så hur skulle han kunna frita mig tänkte jag? Plötsligt rämnade väggen bakom mig och två fula ansikten tittade in mot mig i cellen. Två förfärliga nyllen och konstigt nog kände jag igen dem båda. Det var ett Mumintroll i bronsformat och ingen mindre än vår egen Fröjd, som stolt log mot mig med sitt ärrade ansikte.

– Hasselhauf! skönt att se dig igen kamrat.

Snabbt som ögat drack jag ut mitt kaffe och gled smidigt över de tunna, dåliga byggda kapitalist väggarna. Utanför stod en kohort av våra bästa män och uppehöll vaktstyrkan av lågavlönade sommarjobbande ungdomar utan fackliga rättigheter. Bara 17 år sedan skulle tonåringarna fått en bra utbildning, jag kände medlidande. Hur kunde kapitalistsvinen förstöra ett kommunistiskt folk på detta sätt? Hur kunde deras värderingar försvinna när deras ledare försvann 91 Äh, tänkte jag och konstaterade att inte heller balterna visste sitt eget bästa.

Sida vid sida med Fröjd marscherade vi ut genom köksdörren till mitt fängelse, våra självmordsbenägna kamrater följde efter oss i perfekta led. Inte en droppe blod hade spillts och det märktes att Fröjd var nöjd. Jag frågade hur han listat ut min position och situation. Så han började berätta den korta historian. Fröjd hade en morgon suttit och som vanligt läst sina tidningar med morgonkaffet i handen. På en sida med ”ny teknik” stod det om en hjärntvättningsmaskin som skulle testas i Estland. Fröjd hade genast blivit intresserad av att införskaffa en till partikontoret, bara som en ”rolig grej”. När han fortsatte läsa artikeln såg han att det skulle användas på en fiende till staten som hade en obotlig vanföreställelse som kunde skada kapitalet. När nu tidningen ifråga hette Svenska dagbladet så anade Fröjd misstankar. Det är känt att Werner är i Egypten så då var det tydligen att någon annan var i Estland. Fröjd hade då berättat för Ståhl som vid tillfället vart för trött för att sälta sig in i militärens något knasiga teori. Min kära vän Ståhl ville ta beslut efter en god natts sömn men Fröjd kände stundens allvar. Han tog ett beslut och i kommunismens namn beslagtog han par fiskebåtar i en okänd hamn. Ett tag senare så landsteg kohorten i Finska viken och de intog lätt den högteknologiska svenska anstalten. En staty av Fredrik Reinfeldt som var placerad vid ingången fick fungera som murbräcka och resten vet ni. Väl hemma i Ståhlingrad så gick jag raka vägen till Bengans bageri för att få ett mål mat och en stor kopp normal starkt kaffe. Moderata SÄPO sparar på all så inget bröd med utan luft eller icke blaskigt kaffe i normala koppar fanns inte så långt ögat kunde nå. Ni förstår inte hur mycket jag avskyr moderaternas små blåa koppar där endast en mun får plats.

Om Stefan vaknar idag så ska jag allt be om en förklaring till hur jag hamnade i Estland och varför han är så trött. Jag fattade inte ett ord om vad Fröjd sade om Kemorovo, men Ståhl brukar ha koll…

Den stora börskrashen i Ståhlingrad!

Jaha kära vänner, idag fick vi tillbaka Werner. på riktigt den här gången! Och Hasselhauf med för den delen, så nu är hela partiet samlat.

I övrigt så har gruvaktierna sjunkit med 20 procentenheter, men det beror nog på att vi inte bedriver någon verksamhet där. Detta betyder i vilket fall som helst att vi befinner oss betydligt närmare konkurs än vanligt.

punkt slut.

Skandal! Werner i fängelse

Ännu en gång sitter nu Moskvademokraterna och rullar tummarna vid sin partiledares frånvaro.
Men få inte upp era förhoppningar, denna gång är det ingen som har dött. Partiets ledare Werner Wagner sitter i denna stund på ett flygplan på väg mot Egypten, där han ska buras in. Efter att bestämmelsen om att Försvarets Radioanstalt ska få övervaka all mail- och telefontraffik till utlandet röstats igenom av staten så kom CIA och hämtade honom på fläcken. Detta även om lagen inte kommer att träda i kraft fören om ungefr ett år, fallet var tydligen så pass allvarligt att de kände att det inte kunde vänta. Fråga mig inte vad han har planerat, inte ens jag vet vad som rör sig i den mannens huvud.

Just nu håller Ung Diktatur tillsammans med Överste Frejnar Fröjd på att planlägga en räddningsplan, eftersom UDledare Getens vanliga plan att bara storma fienden antagligen inte kommer att fungera den här gången.

Studentenas händer färgades röda

Nu är det länge sen ni hörde av oss, men dagarna går i ett och vi nu sakta närma oss en lugn period i våra liv. Sommaren är här ned grönska och fröjd och en svalfamilj har skaffat sig bästa boplatsen i Ståhlingrad. (På huvudet av min staty.)
Sen vårt uppehåll på bloggen började har mycket hänt, jag hamnade i fängelse och Ståhl sökte efter mig i Portugal. Torkel lyckades få igång faxen till sin egna användning och genom det varit lite frånvarande. Ni vet hur det är med abstinensen...
Partiledare Werner Wagner lever fortfarande sitt eget liv och får regelrätta utskällningar medan jag sitter inne på mitt kontor. Mitt frenetiska arbete med att utveckla partiet framskrider i samma tempo som förut - upp tidigt på morgonen, till kontoret där jag låser in mig och begraver mig i papper och brev.

Men nu är sommaren här och för vissa lyckliga ungdomar har det vankas student och framtidstro. Jag har tillsammans med den alkoholiserade Torkel och Ståhl har åkt på studentturne i vårt avlånga land. Studnetturne innebar att vi reste runt till olika orter med organisationen, Ung Diktatur som svans efter oss. På de nya orterna har vi besökt studentskivor, ätit underbar mat och skaffat nya anhängare. Stora framsteg har därmed noterats på protestlistan.



En av hyllningarna till oss från en student i Uppsala.
(Sekunden innan han ramlade ihop och föll in i potatis-dryckens dimma.)


Här är en sång som vi hjärtligt rekommenderar till alla studenter att sjung som beskriver vår styrka och hopp på en röd- framtid. Vi önskar ändå bara att det varit Jan Dunke som komponerat låten. Tyvärr kan vi inte skryta om det...


Sjung om studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.
Inga stormar än
i våra sinnen bo,
hoppet är vår vän,
vi dess löften tro,
när vi knyta förbund i den lund,
där de härliga lagrarna gro!
där de härliga lagrarna gro!
Hurra!

Svea vår moder hugstor och skön,
manar till bragd som i fornstora da'r,
vinkar med segerns och ärans lön,
men den skörd utan strid man ej tar.
Aldrig slockna då
känslans rena brand,
aldrig brista må
vår trohets helga band,
så i gyllene frid som i strid.
Liv och blod för vårt fädernesland!
Liv och blod för vårt fädernesland!
Hurra!

Från Paris till de finska skogsmarkerna

Efter att jag kom hem från min korta visit i Paris så upptäckte jag, inte oväntat, att jag genast fick en ofantlig längtan bort ifrån Ståhlingrad. Jag fick för några dagar sedan ett samtal ifrån min gode vän Juhani Jukkasjärvii som inviterade mig och (!) Werner Wagner till en bastuhelg i hans lilla timmerstuga utanför Helsingfors. Juhani är Juha Palmrots, alltså vår förre bödels, äldre broder. Vi träffades i vår ungdom när jag gick på Saunakonservatoriet i Helsingfors. Detta var alltså året efter att jag avslutat min utbildning på Moskvas Övre Kommunistiska Höskola. Jag och Stefan Ståhl träffades ju, som bekant, då jag gick mitt sista år på MÖKH och han gick sin kommunistiska basutbildning, som för övrigt är en fjuttig liten kurs på fem-sex dagar. Efter att vi avslutat våra studier kände vi att vi behövde ett sabbatsår och sökte därför in vid Helsingfors Saunakonservatorium där vi träffade den då unge Juhani Jukkasjärvii, som faktiskt var världsmästare i sin åldersgrupp i bastubadning på den tiden! Han kom att bli något av en mentor för mig och Ståhl som var väldigt oerfarna bastubadare.

Men tillbaka till saken; för att liva upp lite gamla minnen så ville alltså Jukkasjärvii träffas på lite bastu och kosken. Ståhl hade så mycket arbete så det fick bli partiledare Wagner, som förunderligt nog inte verkade ha något speciellt för sig, som ackompanjerade mig i Ståhls ställe. Och jag tänkte att det kunde vara bra för Werner se de spår som Sovjet lämnade efter sig under den tid då de ockuperade finland; betongens något gråare nyans och de fula husen som Helsingfors består av. För övrigt så är Finland ett fint land. Efter det att Skåne har avlägsnats från Sverige så kommer vi att sätta nästa plan i verket: nämligen återerövrandet av Finland! Vi moskvademokrater ska återställa Svea Rike som det var för 200 år sedan!

Bastuhelgen blev i alla fall lyckad trots Werner Wagners närvaro. Wagner och Juhani kom till och med riktigt bra överens där de satt och skrek "LÖJLE" och kastade sprit på aggregatet båda två!

Werner har dessutom tvingat mig att lägga upp den här bilden på en lego-konstruktion som han byggde medan han väntade på att jag skulle ta ut euro på banken innan finlandsresan. Jag har inte mycket att säga till om, eftersom han hotar med att ge mig sparken och dra in min pension.

Vi ser luckorna i försvaret

Nu hoppas jag att moderaterna tillämpar den beryktade yttrandefriheten, för moskvademokraterna, det vill säga jag, har sannerligen sett bristerna hos den svenska säkerhetspolisen, SÄPO. Under en hel vecka har jag lyckats infiltrera deras fikarum genom att sitta ner vid ett eget bord och stirra ner i min kaffekopp. Kaffet ur deras brummande automat var verkligen äckligt! Därav alla brister som stör systemet, till exempel, hur kunde jag infiltrera deras fikarum genom att låsa in en fjortonårig prao-elev på toaletten och sedan sno dets prao-bricka. Efter det var ju alla problem lösta - bara att marschera genom deras säkerhetskontroller med brickan på bröstet. En rundtur på anläggningen visade hur lätt det är att infiltrera SÄPO utan också en tibetan i städskrubben, talibaner från irak renoverade entré hallen, en mexikan under diskhon och slutligen jag i fikarummet. Mixen av alla nationaliteter förbryllade mig minsann.

Under veckan i fikarummet fick jag mina fördomar om moderaterna bekräftade. De där jävla moderaterna är helt sanslösa! Där satt jag i ett fikarum, mitt bland välavlönade människor med hög utbildning, och de pratade bara om sina ungar och om golf. De pratade även lite om sina jobb och gnällde över personer med arabiska och outtalbara namn som tydligen skulle figurera bland kriminella kretsar. Moderaterna hade ohyggligt mycket fördomar om hårt arbetande invandrare, men vad värre var så gnällde de över sina jobb. De sitter bara på sina välgödda arslen och sållar agnarna från vetet. De har nog inte byggt en egen staty någon gång, de beställer bara en staty och sedan hamnar den på plats. Deras lathet gör att de föraktar sjuka och utsatta människor i samhället, och baktalar dessa ointegrerade invandrare i samhället. Lösningen på problemen i Rosengård, Rinkeby och Angered, i Göteborg, är faktiskt att hjälpa alla sårbara människor som bor där.

Efter infiltreringsveckan var jag ju tvungen att släppa ut fjortonåringen från toaletten. Men när jag låste upp dörren fann jag till min stora förvåning en toalletstol som det var stopp i, och ett par skor utmed väggen. Nåväl, den kommer nog ut på ett eller annat sätt, tänkte jag, glad i hågen, och gick sedan hem till Stefan Ståhl.

Dansk poesi: "Sköra drömmar"

"Sköra drömmar"

Partiledare bjuder in svartklädda vänner
De ger Skoog en sopkvast hans dag till ära
De trevliga gästerna till källaren ränner
Matti också, efter att ha bekänt sina drömmar kära.

Den tyske syntaren kommer upp efter ett tag
Hämtar en spann vatten, för att tvätta bort blod
Minister får onda aningar, vad har han gjort idag?
Och känner sig illa till mods.

I källaren ligger Matti död
Överdos han tagit, blivit farlig, hans vänner fick ihjäl honom slå
Golvet var av blodet rött, Ståhl var av ilska röd
Bloggen var konstigt nog blå.

Livets väg delar sig till mången stig
Dödens käftar slukar alla tält
Matti lyckades inte stoppa krig
Men i komposten bidrar han till att stoppa svält.

Denna dikt är skriven, söndagen till ära, av vår vän; den danske poeten. Eller Den danske poet, som han själv säger. För att läsa fler av hans verk, besök hans blogg: Newspring

Den borgerligaste borgen

Som ni säkert har märkt, våra kära och trogna läsare, så har vår blogg under de senaste dagarna gått igenom en mycket förvånansvärd och motbjudande förvandling. När Stefan Ståhl i Söndags bokfört dagens händelseförlopp och förklarat situationen med den döde syntharen, som nu ligger och förmultnar på vår fantastiska kompost, kom han in till mig och frågade mig varför i helvete vår blogg hade förvandlats till vad som ser ut att vara en tribut till det stora böljande havet en solig dag i början på juli, den är ju blåare än Jan Dunkes nya blåställ; och det är blått må ni tro!

I raskt tempo marscherade vi efter detta konstanterande upp till Werners rum, alltså mitt gamla kontor, varifrån allt bloggande sker eftersom vi inte har flyttat på datorn ännu. Ståhl röck hörlurarna från skallen på Wagner och jag tog ett stadigt grepp om hans svarta krage. Och så började korsförhöret.

Det visade sig att det var en av Werners syntharkompisar som hade kläckt den fantastiska idén att måla om bloggen och ändra slagorden "ett skitrött parti" till "Den borgerligaste borgen! Alliansen, släng er i väggen!". Jag beordrade Werner att genast återställa sidan till dess forna glans och glamour, men det gick inte alls eftersom Werner har ungefär lika bra hand med datorer som Stefan Ståhl. Här går man och tror att dagens ungdom är födda med de här egenskaperna, men Wagner verkar som vanligt krossa alla mina förväntningar.

För tillfället pågår nu en utredning som ska visa vem av de tre resterande svartisarna som är den skyldige, sedan så kommer personen i fråga att lynchas omgående. Jan Dunke, den händiga karlen, har blivit tillfrågad om att ställa om färgerna igen. Det är bara en fråga om dagar nu tills ni får tillbaka era sköna, gröna moskvademokrater!

Torkel i Paris

Idag är det den tredje maj, alltså min födelsedag. Jag kan stolt säga att jag fortfarande är tre år yngre än den gamle gubben Stefan Ståhl, om jag minns rätt. Jag väcktes idag av mina partikamrater som stod och skrålade för full hals i dörröppningen: JA MÅÅ HAN LEEVA! Werner gav mig en påse karameller som jag har hällt upp i en skål för allmänheten att äta ur; jag vill se vilken effekt de har på dem som äter dem innan jag smakar själv. Ståhl och de andra hade inte några presenter med sig eftersom de anser att det är ett negativt kapitalistiskt tänkande.

Jag har känt mig lite värdelös nu sen jag kom hem ifrån mitt gamla Sovjet, eftersom jag numera inte fyller någon som helst funktion inom partiet, utan bara ses som utfyllnad av partilokalerna. Jag har språkat med Werner Wagner om en möjlig tilldelning av en mer betydande position inom partiet, och han svarade att han skulle tänka på saken. Den där maktgalna tysken borde ge mig min post som partiledare tillbaka, men det verkar inte som att han är särskilt pigg på det. Men faktum är att inte mycket blir gjort i ett parti där partiledaren bara sitter uppe på sitt kontor och stoppar i sig roliga piller och lyssnar på synth på så hög volym att det dammar om taket på nedervåningen.

För att inte gå ner mig för mycket genom att bara sitta och läsa kommunistiska manifestet och dricka kaffe hela dagarna så beslutade jag för några dagar sedan att åka till Paris. Jag bestämde träff med president Nicolas Sarkozy och tog första bästa flyg till Beauvais flygplats, 8 km utanför Paris. Efter två timmars flygresa och en timme med buss befann jag mig i Frankrikes bedrövliga håla till huvudstad. Gatorna var trånga och det fanns inte en bil utan två eller tre rejäla bucklor i plåten. Kl tre på eftermiddagen mötte jag Sarkan på ett litet fik på Rue Legendre där jag beställde en svindyr "café regulaire" för € 4, som visade sig vara en halv cl med beskt espresso. Det är ju helt otroligt att man inte kan få en vanlig jävla kopp kaffe i en av Europas största städer! Som att det inte skulle räcka med att vi fick så snålt med kaffe så fick vi en varsin pepparkaka fast det snart är sommar! Sarkan pratade om sin nya fru som är italiensk fotomodell och en känd sångerska. Jag berättade att min fru brann upp för ett år sen. Han tyckte att det lät tråkigt, men jag sa att jag var glad ändå. Och pengarna från hennes livsförsäkring räddade partiet ur en ekonomisk kris.

Efter att jag hade svalt den lilla klunken kaffe och den onödigt långa fikastunden var slut (den kunde ha gjorts flera minuter kortare om bara de där förbannade fransmännen kunde lära sig att prata engelska eller ryska!) så begav jag mig till Louvren för att besöka platsen där Jan Dunkes målning av den moskvademokratiska partiloggan borde hänga, bredvid Mona Lisa alltså. Men det visade sig att säkerhetspersonalen på muséet hade hängt den bakom Mona Lisa. Tydligen så hänger man för tavlor som man inte gillar och och skyller på säkerhetskäl! De påstod att en grupp terrorister som kallade sig för "bualaget" hade varit där och försökt riva ner den.

Efter denna enorma besvikelse och förödmjukelse påbörjade jag en vandring längs Champs Elysé mot triumfbågen, innan jag insåg att min dåliga hjärta aldrig skulle klara av den långa promenaden. Så jag åkte hem istället!

Faxen Bränner

I morse tog jag på darrande ben de sista stegen mot Torkels dörr. Sakta och försiktigt gläntade jag på dörren och kikade in. Jag hade förväntade mig ett fält av minor och glasskärvor, men istället möttes jag av ett madrassklätt rum och en Torkel Skoog som satt i hörnet av rummet, kramandes sin nalle. Bredvid honom stod en halvdrucken whiskeyflaska utan etikett. Jag gick fram till min nedgångna vän och frågande om hans tillstånd. Han ryckte till eller rättare sagt, sköts upp i luften med ett gällt tjut. Han tittade med blodsprängda och livrädda ögon, han frågade mig om jag kunde stoppa ner mer potatisskal i partiets gamla fax från 1962. Sekunden efter ramlade han ihop som en säck och var till synes avsvimmad.

Jag gick ut ur rummet men han ropade efter mig "lägg pppotatiiiskalen i faaaxen nu!". Hans entusiasm i rösten gjorde mig misstänksam, så jag gick till faxen för att kolla om det låg några potatisskal där, och det gjorde det. Vid närmare undersökning fann jag att den numera fungera som en hembrännigsapparat. Jag tog deni min famn och gick ner till Jan Dunke som fanns i källaren så han fick bygga om den till en fax igen. Det är inte för att jag bryr mig om Torkels dryckesvanor utan för att partiet behöver en fax. Förutom Brunte Bukpress meddelanden hur han håller på att svälta ihjäl i djungeln, så får paritet även viktiga meddelanden.

"Skedarna färgade himlen mörk"

Torkel Skoog har gått igenom en stor förändring liksom hela partiet. Allt är helt annorlunda från våra gulddagar med Torkel vid makten. Jag anser att han måste tillbaka vid makten för kommunismens och sin hälsas skull. Det tänker jag ofta på och jag tror de andra gör det också, men ingen vågar säga något. ”Det finns öron överallt”, som jag brukar säga. Anledningen till att jag nämner det här är för att Torklel gick, eller rättare sagt ”satt” bärsärkargång.

Det var idag vid våran andra lunch började han plötsligt slänga skedar omkring sig. Himmlen färgades mörk och jag tog snabbt skydd under bordet. Jag tittade förvirrat på de andra som inte heller tycktes förstå något. Till vänster om mig fanns stackars Stefan som oturligt nog fått en sked i örat när han lamslagen suttit kvar vid bordet. Förutom hans lätta skada såg de andra välbehållna ut.
Plötsligt tystnade larmet de tunga järnskedarna och jag tog tillfället i akt och kika fram över kanten. Det skulle jag inte ha gjort, för med några centimeters marginal missade Torkel mig med den stora kitteln. Blixtsnabbt slängde jag mig till golvet igen, den här gången likblek och kittande efter luft. Stefan tittade på mig utan att säga något, trots att han såg allvarlig ut kunde jag inte låta bli att flina. Min kära vän verkade inte lagt märke till träffen och hade fortfarande skeden i örat. Soppan flöt över hela golvet och en potatis gled otäckt nära oss. Geten tog tillfället i akt att stoppa dess framfart genom att äta upp den. Med ett våldsamt brak, ackompanjerat med Getens smaskande stängde Skoog sin dörr.

Ståhl och jag pratade inte mer om incidenten idag och komiskt nog upptäckte han inte skeden förrän några timmar senare.

Bastustund har guld i mun

Bastunatten blev kort tillsammans med Ståhl. Jag förstår inte hur Stefan kan klara så lång tid i en 120 gradig bastu. Svetten rann som ett vattenfall ifrån mig och jag kände hur min kulmage kokade på mig. Ståhl bara skrattade åt mina plågade ansiktsuttryck, och likaså Reji Roy som nöjt sadistiskt, utanför fönstret. Liter på liter kaffe och vodka hällde jag i mig för att hålla mig vid medvetande. Nätt och jämt överlevde jag till vår första fikapaus efter 10 minuters plåga.

Under rasten såg jag till att smörja in mig in sololja med solfaktor 50 med förhoppningen att klara värmen lite bättre och såg samtidigt till att få ny energi av Bengans havrekakor. Med ny energi och med ett psyke av sten gick jag in igen för att visa att inte Stefan kunde slå mig i bastubad.

Det här upprepades gång på gång och efter tre fikapauser började jag känna mig lite yr. Jag råkade titta mig i spegeln och såg till min förskräckelse att min kropp nu liknade Arnold Schwarzeneggers. Mot min vilja var jag tvungen att fråga Stefan om det verkligen var så illa och till svar han frågade ur många flaskor ryskt guld som jag hade druckit. Aha, tänkte jag och tolkade svaret som mycket logiskt, sekunden efteråt så svartnade det för mina ögon och jag lade mig i badkaret för att vila. Direkt så somnade jag och drömde mardrömmar om hur jag stektes i ett 120 gradigt helvete.

Den kvällen blev kanske lyckad i partisyfte och jag uppskattar Stefans sällskap. Fast däremot så känns det inte bra att blivit slagen av honom i bastubad.

Fredagsmötet

Har ni läsare lagt märke till att det var bestämt att Geten skulle skickas till arbetsläger? Nä, det har inte jag heller förstått att jag har skrivit. Det var bara ett förslag och det var bara en av de saker som jag fick förklara för Ståhl på fredags mötet. Vi blev lite osams men jag tror det löste sig efter en klassisk handklapps -kamp. Enligt mig så vann jag kampen och därmed diskussionen, jag hoppas att han fick samma uppfattning.

Stefan försökte tappert styra mötet som lyckligtvis inte spårade ur, men hans ansträngning ledde istället till att vi inte kom fram till något vettigt. Torkel måste vara mer delaktig istället för att bara sitta apatiskt och stirra ner i sitt svarta kaffe, som han knappt rörde. Jag börjar konstigt nog oroa mig för min kamrats hälsa. Han har inte vart sig själv, sedan han mist sin post och inspekterat sina kvarvarande spritflaskor. Något förskräckligt måste ha hänt men han svarar ändå aldrig på mina ideliga förfrågningar.

Till sist lyckades vi bestämma oss för att ha ett möte redan imorgon, lördag. Jag bjöd hem hela partiet till min lilla villa för att där visa dem en överraskning. Alla var hjärtligt glada för inbjudan utom Torkel som bittert skakade på huvudet och sade något i stil med, ”min kompletta samling”.

Efter mötet var allt som vanligt igen, alla gick in på sina rum och Stefan och jag satt ensamma kvar och suckade djupt. Den ända i Ståhlingrad som var till synes glad var min staty som hade sitt vanliga leende på läpparna.

Geten borde skickas till Arbetsläger

Jag gick in i morse som vanligt, för att plikttroget skriva sanningen om vad som händer på partiet. Uppenbarligen har inte alla i partiet fattat att en kommunist talar sanning. Nu har någon i pariet lurat allmänheten genom mitt hedersfulla namn, och jag vet nog vilka som skulle kunna vara så ruttna.
Det är så klart Geten eller Brunte Bukpress som har hackat sig in i mitt namn. Brunte brukade förut gå omkring och skryta om hur duktig han var med datorer, men jag tror det bara var skitsnack. Jag har aldrig sett honom göra något bra, så det är nog inte han. Kvar är då Geten som har spelat Torkel en gång förut. Jag ska banne mig skicka honom till vårat blivande arbetsläger i Portugal, det vill säga, om han överlever till dess.

Ni kanske förstår varför inte alla medlemmarna i partiet får blogga.
Ståhl, om du läser det här så plockar vi Geten nästa gång vi ser honom, jag har aldrig tvivlat på dig!

Ståhl förklara dig

Jag vill ha en riktigt bra annledning till att du först åkte ifrån bastubadet på lördagen och sedan tog en tillfällig anställning. På ett moderatföretag i ett industriområde dessutom, hur lågt kan du sjunka?

Hoppas att du kan förklara dig, vad som egentligen hände i helgen?

Tack Torkel

Jag har precis pratat med mina kamrater och skrattade under hela samtalet med dem. Ingenting tycks fungera när en av oss försvinner. Det var lika när Torkel försvann, men det är kul att känna att min kompetens behövs, inte för att jag fått mer självförtroende pga min succé som Torkel påpekade. Det är bara att min baksmälla försvunnit och min staty glänser lite extra idag.

Hur som helst, vem kunde tro att någon kommunist skulle börja knapra knarkkakor på arbetstid, att Ståhll skulle leka dagisfröken och framför allt att Torkel köper en bryggare. Det är något som den gamla Torkel aldrig skulle göra frivilligt. Tack för den Torkel, det uppsakattar jag starkt.

Bara för att rätta till vissa felaktiga tankar angående vår plantage, så växer det kaffeplantor i Portugal. Det är en mörk böna som växer här med extra mycket koffein.

Ska getens skägg klippas av igen?

Jag är för första gången i mitt liv lite nöjd med Bernt von Hasselhauf. Jag som alltid har trott att han är var en komplett idiot, och så kommer han tillbaka ifrån Portugal med några tunnland kaffeplantage i sin ägo, som han i äkta kommunistisk anda delar med sig av till partiet! Jag visste inte ens att man odlade kaffe där! Jag har inte träffat honom ännu, men jag hoppas innerligt att det hela inte är ett apilskämt. Men enligt den ryska kalender som vi i partiet förhåller oss till så var det ju faktiskt inte 1 april igår, så det borde vara riskfritt!

En annan förvånande upptäckt jag gjorde när jag nyss loggade in på bloggen var att se mitt senaste blogginlägg, som jag inte har något som helst minne av att jag själv har skrivit! När Stefan Ståhl igår frågade mig om varför jag ljugit om hans uppförande i vår digitala dagbok så snäste jag bara av honom, eftersom jag trodde att han också hade fått för sig att skämta på 1 april. Det verkar som att jag är skyldig honom en ursäkt. Jag borde veta att Ståhl, om någon, blint följer den Ryska kalendern. Jag misstänker att någon annan har använt mitt konto, och av innehållet att döma så kan det inte vara någon annan än Geten, partiets mytoman, vars namn ingen verkar kunna. Om han inte skärper sig snart så ska jag be att få låna Jan Dunkes häcksax igen så ska jag och Ståhl än en gång klippa av honom skägget!

Hemma igen

Jag kom hem igår kväll, groggig av den billiga flygplansspriten och gick mot kontoret för att stämma av läget. Jag gick förbi min staty som för alltid kommer slänga långa skuggor genom skogsvallenspark.
Paritkontoret stod också kvar, men på insidan var det totalt kaos. Jag tänkte aldrig mer flygplanssprit och blundade för att tänka tillbaka på på mina två veckor i Portugal.

Det var som Ståhl nämnt att skulle jag träffa två paramilitära grupp för att inledda en våldsam revolution i Portugal.
Fast oturligt hade det båda grupperna tröttnat på varandras närvaro och haft en vild skottlossnig vid en sammandrabbning. Endast en medlem överlevde och han berättade hela deras historia för mig. Jag fann det mycket intressant när han berättade hur mycket egendomar de ägde. När jag frågade hur de i hela friden fått så mycket mark, så sade han med påtaglig brytning "magic".
Dagen efter visade han mig var striden ägt rum, det var en glänta i den täta barrskog som fanns överallt vid kusten. Kropparna låg ännu kvar och flugorna var överallt. Portugisen viftade bort en fluga och tappade balansen, det bar sig så illa att han halkade på några patroner. Han drogs ned till marken och bröt genast nacken. Så där stod jag, ensam i en glänta någonstans i Portugal med 50 döda portugiser runt omkring mig.
Vad skulle jag göra? Ingen aning, så jag tog mig försiktigt över ett lik och skyndade mig till en bar där jag beställde ett helrör och 6 koppar kaffe. Med lite vätska i magen var jag mycket lugnare och kom på den ljusa ideen. Någon måste ta tillvara på de två paramilitära gruppernas egendomar.

Så det började jag med redan nästa dag och hyrde en ful åsna jag döpte till Torkel Skoog 2. Jag red omkring i landet och lade beslag på alla egendomar som jag hittade. Det var plantager av alla de slag och med mina beräkningar kommer vi att kunna leva väldigt gott på det nya inkomstkällorna. Med lite effektivisering så skulle vi kunna känna miljoner och stödja kommunister i hela världen med våra medel.
Det bästa av allt är att vi nu har vår egna kaffeplantage och kommer nu även här tjäna mycket pengar.

Jag öppnade ögonen igen och konstaterade att jag var väldigt kaffesugen jag vände på klacken och marscherade hem till min egen bryggare.
Mitt samtal med Ståhl och Torkel får vänta tills imorgon...

Chokerande fakta om Stefan Ståhl avslöjas!

Det är inte konstigt att man är sur när folk ständigt anklagar en för att vara lättirriterad och grinig. Det är inte många som skulle kunna leva upp till det godhetsideal som Ståhl förespråkar, och vända andra foten till när man tappar en batong på den ena! Ståhl själv är ju inte heller mycket bättre! Ni skulle bara se honom om morgnarna innan han har hinkat i sig sina två kannor kaffe och kommit in i en någorlunda god stämning, det är sådant som det inte skrivs om på bloggen! Nej ständigt är det jag som blir utsatt för detta internet-kotteri!

Nej, nu får det faktiskt vara nog. Jag har beslutat att från och med idag ta upp så mycket av Stefan Ståhls dåliga sidor så att han inte kommer kunna visa sig ute bland folk! Jag kan väl dra en liten historia ifrån gårdagens möte som ett litet smakprov på min lilla följetång. Detta är även en rättelse av inlägget Stefan Ståhl gjorde på bloggen igår.

Det var i själva verket Ståhl, och inte några slumpis valda medlemmar, som påbörjade kastandet av muggar igår. Allt bara för att någon hade råkat hälla mjölk i hans kaffe. "Jag dricker mitt kaffe svart!!" gormade han och kastade muggen för fulla muggar i huvudet på Tråkesson, som hade oturen att stå inom räckhåll. Nu kommer han väl klaga och gnälla över det här varenda fikakonferens framöver. Hur som helst var slagsmålet redan i full gång redan när jag kastade flaskan i väggen, som Ståhl påpekade i sitt inlägg igår vara starten på omständigheterna.

Batongchock skakar Ståhlingrad! Torkel förbannad - stan i skräck

Jag sitter i klassrummet som jag har tagit i besittning efter att Werner ockuperade mitt kontor och skräpade ner det. Ilskan efter bastukongressen sen igår har inte lagt sig än, det värsta av allt är att jag är fråntagen befogenheterna att dra in folks lön och fikaransoner. Hasselhauf är däremot glad och nöjd med de nya reglerna, Hasselhauf har ännu inte kommit hem från Portugal.

Igår på bastukongressen diskuterades posten i Kreml livligt och Geten påstod att Tråkesson har fuskat med sina arvoden. Denna Geten med sina lögner. För att besluta om han var lämplig nog för att stationeras i Moskva gick jag till Ung Diktaturs möte på eftermiddagen där han är ledare. Jag blev mycket överraskad över Getens bristande ledarförmåga. Till exempel hade han inte lärt sig namnen på medlemmarna utan körde tidningsleken, alltså leken där man ropar någons namn och slår sedan denne. Efter omgången med tidningsleken var medlemmarna alldeles blåslagna och haltade. Jag, som fann det lite märkligt att en ihoprullad tidning kunde skapa sådan skada, vecklade ut tidningen mot Getens vilja. Med en duns föll bastant batong ner på min tå. Han hade alltså placerat den i tidningens mitt och flinade lömskt när jag skällde ut honom inför medlemmarna.

Dessutom var jag sur över Hasselhaufs resa till Portugal vilket inte var till Getens fördel. Jag fattade tag i batongen med ett kraftigt grepp och drämde till Geten. Han vacklade till och såg en aning irriterad ut när jag började rycka i hans stripiga getskägg. Förmodligen tyckte han att det var pinsamt att få stryk av en så gammal och senig gubbe som jag, den idioten.

Ett annat förslag till posten i Kreml som avhandlades under kongressen var att tillsätta Brunte Bukpress på posten i Moskva. Tanken var att han kan pendla mellan hyddan i Kambodja och det ryska kontoret. Efter att ha kommit i kant med Geten kom jag fram till att det bästa är att låta moderaten pendla. Dessvärre har jag inte makt att införa mina förslag och styra partiet efter mitt eget tycke utan jag får göra som gemene medlem och ta upp förslaget vid ett möte.

Nya affischer att sätta upp

Nu får ni äntligen chansen att göra lite nytta, era odugliga blogg-läsare! Skriv ut de här och sätt upp dem synligt, gärna på ställen där man inte får affischera!



Det är Jan Dunke som har designat detta fantastiska konstverk. Jag hittade ett exemplar mitt gamla kontor som Werner hade använt som disktrasa, så jag bad Dunke att scanna in den och nu publiceras den här för allmänheten att beskåda.

Tillbaka i Ståhlingrad

Tidigt i morse kom jag och Stefan Ståhl tillbaka till vårt kära gamla Ståhlingrad. Jag och Ståhl hade bytts av vid ratten och nu var det jag som körde. Det första jag gjorde var att åka till Skoogvallen och i full fart köra in Ståhls automobil i den förskräckliga staty som Bernt von Hasselhauf låtit resa. Stefan vaknade till med ett ryck och började skälla över mina "fåniga aggressioner mot Hasselhauf", men jag avskedade alla anklagelser med att jag hade somnat vid ratten och på något mystiskt vis letat mig fram genom stadens labyrintartade små gator för att till slut komma till ett abrupt stopp på Skoogvallen. Jag tror inte att han gick på det, men jag orkade inte komma på någon bättre ursäkt, det var ju trots allt tidigt på morgonen och jag hade inte sovit mycket den natten eftersom jag körde på en igelkott i Enköping.

Ståhl släppte av mig utanför partikvarteret och körde hem sitt vrak till bil till sin residens. Bilen blev nämligen totalkvaddad. Statyn står däremot kvar oförändrad. Jag får väl försöka igen vid ett senare tillfälle. Hur som helst gick jag in i fikarummet för att luta mig mot min och Ståhls gamla, men otroligt stora, kaffemaskin, som vi byggde under mellankrigstiden, bara för att upptäcka att den inte längre fanns där. Jag föll som en fura mot golvet och fick en rejäl blåtira då bordskanten saktade ner mitt fall. En lång ful ramsa for ut ur mig och ekade sedan länge och väl genom husets långa tomma korridorer. Denna ramsa väckte tydligen Werner Wagner som kom springande ner för trapporna med kniven i högsta hugg. Kniven satt i min axel innan jag hann säga omelett. Det måste sägas att "omelett" enbart sägas innan man fotograferar sig, och det var väl en herrans tur att jag inte hann med att säga det. Det glädjer mig att se att Werner på ett så effektivt sätt beskyddar partibyggnaden ifrån inkräktare.

När Werner såg att det var mig han huggit kniven i så drog han ut den och ursäktade sig. Han försökte lura i mig några små piller som han sa var bra till att stoppa blödningen. Jag föste bort dem och satte på ett plåster i stället.
Om jag var förbannad över att kaffemaskinen var borta så var detta ingenting emot vad jag blev när jag kom in på mitt kontor för att se det bombnedslag som Werner förvandlat det till under sin korta tid som partiledare. Möbler, papper och gamla sprutor och rostiga rakblad låg huller om buller över golvet, staplade upp till taket på vissa ställen. En liten gång gick igenom röran fram till en blodig, möglig gammal madrass som Werner tydligen hade som sovplats. Men det som upprörde mig mest var alla tomma, krossade whiskeyflaskor som låg brevid den motbjudande madrassen. Werner hade druckit upp min fina samling med whiskey! Den samling som skulle följa mig i graven om jag inte själv han dricka upp den under min livstid! Wagner hostade fram några ord om att han trodde att det inte gjorde någonting, eftersom han ända tills för en kort tid sedan trott att jag var död. Hans svenska har inte förbättrats sedan jag senast språkade med honom, men faktumet att jag höll en krossad flaska under halsen på honom under förhöret hjälpte väl honom inte heller att prata mer förståligt.

Eftersom Werner numera är partiledare så låter jag honom behålla mitt gamla kontor. Skolan är ju full av klassrum som bara står tomma och jag kan ju installera mig i ett av dessa istället. Ikväll så ska vi tydligen fira min återkomst. Jag har faktiskt saknat tant Märtas bakelser. Det är nog det enda jag har saknat här i Ståhlingrad.

/the one and only Torkel Skoog

God Onsdag, snart är de här...

Hela gänget hade samlats på partikontoret, mer eller mera frivilligt förstås. Märta var på strålande humör, Werner hade plockat fram sin elefantbössa och Geten utförde de sista sin förberedelserna. Geten var lite lätt nervös för att Munken ännu inte anlänt. Han lugnade ner sig en anning när han fick provsmaka på Märtas nya kaka från Holland.

Spänningen låg i luften och alla kände av den. Bödeln hade fått ställa upp som dörrvakt när uppgifter om att Sven-Gunde Abrahamsson skulle dyka upp. Sven skulle komma förklädd till Mona S till festen och därför blev han tvungen att skicka hem två stycken personer med hennes utseende.

När våra partikamrater var hela 3 timmar försenade så ringde en sur Ståhl och sade:
"Resan gick bra men efter 4 kilometer så körde vi på en igelkott. Det blev punka på högra framhjulet och Skoog blev hämndlysten. Den berusad Torkel ville att vi skulle mosa djuret ännu en gång och körde målmedvetet över det. Såklart fick vi punkterning på det andra framhjulet också.
Ett reservhjul har vi men vi hjul var sönder, därför går vi hem nu. Allt för att spara lite pengar. Vi är i Enköping förtillfället men är hemma om 21 timmar. Imorgon kan vi fira God Onsdag..."

Därför håller vi just på med att förbereda allting en gång till till deras försenade hemkomst. Ända skillnaden från igår är att Reji Roj ska porta alla som liknar Lars O.

På väg hem

Då har tiden kommit för mig och Stefan Ståhl att återvända till vårt kära moderland. Som tur är så går färjan från St. Petersburg direkt till Stockholm och på så vis slipper vi passera Skåne på vägen hem. Jag har ringt Tant Märta och bett henne att sätta på kaffet, så vi har något att hälla i oss när vi kommer hem imorgon. Ståhl har hamstrat på sig sjösjuketabletter för han klarar inte av sjön säger han. Själv är jag ju, tyvärr, mer än van med båtturer sen den vecka jag tillbringade till havs på Jan Dunkes eka. Jag bunkrade upp på cigarrer istället.

Just nu sitter jag på däck och ser det gamla Sovjet försvinna bortom horisonten medan jag smörjer in mina taniga men med solfaktor 30 för att skydda min kropp mot ytterligare cancer. Ståhl ligger redan inne på sin hytt och vomerar i en hink han lånade ur städskrubben. Medicinen fungerade tydligen inte som den borde. Men så köpte han dem ju också misstänkt billigt av en liten ryss i ett gatukök i hamnen aldeles innan vi gick ombord. Själv köpte jag en pastasallad med rysk kaviar av den lille herren.

Jag har inte tid att skriva mer nu, för nu ska jag gå ner till baren och prova deras sortiment!

Reaktionerna på partikontoret

Werner Wagner är rasande och fullständigt chockad över nyheten. Han hade vant sig vid sin topposition inom partiet och njöt i stora mängder av makten. Fast nu, över en natt så var kanske allt förlorat. Torkel Skoog är som ni vet tillbaka vid liv fast han är enligt på pappret död. Enligt det svenska lagsystemet så kan en person bara dö en gång. Så tekniskt sätt så ska inte Torkel kunna få någon dokumenterad lagstadgad post nu. Jag tror inte Torkel kommer ge sig utan strid men å andra sidan kommer absolut inte Werner ge upp frivilligt heller.
Sylvester Wallenberg kommer få en viktig roll i kampen om makten. Han är ju nu Werners advokat då Torkel inte betalat något arvode under sin tid som "avliden".
Det kommer iallafall att var ett spännande händelseförlopp nu när Torkel kommer hem.

Geten och Börje Tråkesson hade nyligen börjat föra lätta samtal med varandra sedan bråket i bastun. Så nu när Torkels ankomst närmare sig börjar båda två med förberedelser för att imponera på honom. Fientligheten började genast blomstra upp ännu en gång nu kraftigare än förut. Som ni förstår så tror de att den som imponerar bäst, kommer få posten nu när Ståhl inte åtar sig den längre.

Jag fick tidigare i morse under min andra frukost en skriftlig förfrågan från Geten om att använda infanteristerna vid sin välkomst ceremoni.

Förfrågan lydde så här: "Överste Frejnar Fröjd tror sig säkert har hittat sin homosexuella ungkarl bland infanteristerna nu. Jag föreslår att han skall skjutas i småbitar av vår luftvärnskanon till vår ärade Torkels hemkomst. Har jag tillåtelse att använda den sällsynta resursen vi nu har till vårt förfogande? //Geten"

Jag kände mig skeptisk till att göra samma misstag som förra gången så jag gav mitt godkännande att frakta hit en färsk munk från Tibet istället. Nu jävlar ska det bli pangfest!

Jag själv håller på i min ensamhet att tejpa ihop kaffebryggaren som Jan Dunke vägrade at laga. Hoppas Skoog blir nöjd.

Tillbaka ifrån det "döda"

Torkel Skoog, Moskva
14 mars -08

Jag kan inte dölja det längre, eftersom Stefan Ståhl publicerade det i sitt förra inlägg. Som ni har förstått vid det här laget så är jag är inte död ännu. Jag har hållit mer eller mindre koll på vad som har hänt hemma i Ståhlingrad genom att läsa den officiella moskvademokratiska bloggen, och på så vis vet jag om vad som har hänt där hemma. Vad jag har haft för mig det senaste halvåret återstår dock en hemlighet i ytterligare några rader. Som vissa också har misstänkt så är jag även ansvarig för kommentarerna ifrån mr. x, som av en del har uppfattats som stötande, och jag försäkrar er om att detta i grund och botten var min mening.

Igår tog jag med mig Ståhl till haket jag brukar hänga på när jag inte orkar värma på min mat själv, eller när jag bara behöver ta mig en morgon-, middags-, mellanmåls-, eftermiddags-, 5 o' clock-, eller kvällswhiskey, eller om jag nu skulle behöva ta mig ett järn någon annan tid på dygnet. Ståhl hade fått för sig att jag skulle ta ut honom på en fin restaurang, och att jag till råga på allt skulle bjuda honom! Nåväl, jag hade ju inte träffat gubben på fem månader så jag kunde väl bjussa på en drink och en cigarr nu när vi skulle sitta uppe hela natten och vara sentimentala och prata gamla minnen. Stefan frågade även ut mig om mina aktiviteter de månader jag varit spårlöst försvunnen. Han ska då alltid lägga näsan i blöt!
Det finns egentligen inte så mycket att säga om saken, efter att Dunkes eka drev ut på havs följde en vecka till havs utan land i sikte. Jag åt ingenting annat än maneter som hade oturen att flyta runt i närheten av min lilla båt, vilket resulterade i att jag blev uttorkad av deras höga salthalt och bristen på sötvatten. Det enda jag drack var regnvatten som jag samlade i mina gamla skor när tillfället kom. Hur som helst vaknade jag upp med dropp på ett litet sjukhus i Dominikanska Republiken, där en fiskeskuta hade funnit mig flytande runt helt omedveten om situationen, eftersom jag var medvetslös. Vid mitt uppvaknade tillfrågades jag hurvida jag ville att en rapport skulle skickas till min familj eller mina vänner där de skulle berätta att jag var oskadd. Eftersom jag är den enda kvarlevande medlemmen av släktet Skoog så var det första alternativet helt enkelt inte möjligt. Däremot bad jag dem att skicka en dödsförklaring till mina partikamrater, eftersom jag vid den tiden dels var förbannad på Dunke, som hade glömt att svarva åror till sitt vattenfartyg, dels för att jag kände att jag var i behov av semester. Om jag känner Ståhl, och det gör jag sedan 60 år tillbaka, så skulle jag ständigt bli påtvingad tonvis med arbetsuppgifter även om jag var på semester. Detta är ganska olustigt eftersom jag faktiskt är, eller i alla fall var, hans överordnade! Nu är ju Werner Wagner partiledare och jag kuvar mig inför att komma hem till den kaos som han antagligen har förvandlat partiet till. Idag förstår jag inte riktigt hur jag kunde vara så dum och utse honom till min efterträdare.

I övermorgon är det i alla fall bestämt att vi ska bege oss tillbaka till Ståhlingrad. Vi kommer att ta färjan ifrån St. Petersburg till Sverige istället för att ta en omväg över Finland, som Ståhl verkade anse nödvändigt då han reste hit. Vad som blir av posten i Kreml återstår att se, men som det ser ut nu så kommer inte Ståhl att bemäktiga sig den. Vi har diskuterat omkring frågan och kommit fram till att vi båda kommer att behövas i Ståhlingrad, eftersom jag helt enkelt inte klarar av von Hasselhauf. Men Ståhl och Hasselhauf kommer ju överens ibland, så han kan ju hålla honom sällskap tänkte jag.

Nytt avtal räddar Statyn!

Stefan Ståhl har nu gått emot hela partistämman, men inte bryr han sig för det. Nej, han vill ändå åka till Ryssland Tur nog så kom han inte igenom tullen, det värmde så att Märta firade med tårta. Den sidan som han har visat den senaste veckan har jag aldrig sett hos honom. Det är faktiskt skrämmande att se en sådan fin människa ändras på det sättet. Så skulle aldrig Torkel Skoog ha agerat, och tur är väl det.

Ståhl ska försöka ännu en gång idag, så jag sitter ensam kvar på ett nedsläckt kontor och väntar på hans rapport per telefon. Under tiden som jag väntar snuttar jag försiktigt på en kopp kaffe och njuter av livet. Något som inte alltid är möjligt i Werners närvaro.

I Stefans förra rapport fick vi reda lite om hans morfar så jag tog på skoj reda på lite mer. Något som jag ansåg var kul att Ståhls farfar hade släktband till Bengans förfäder. Alltså är Stefan släkt med Bengan och det förklarar varför Bengan är den ända i Ståhlingrad som äger sitt egna företag. Lite korruption med andra ord, men efter överläggning med Ståhl beslutade vi oss för att inte gå ut i pressen. För att hålla tyst fick jag en bra deal. Jag blev väldigt nöjd med uppgörelsen då jag nu kommer få behålla vår finaste staty, statyn av mig.

Folkpartisterna ett steg mot Diktatur

Jag protesterar faktiskt mot att Stefan Ståhl ska resa till Moskva för det spännande mötet med Rysslands blivande diktator. Han skulle kunna få resa dit några dagar, men att installera en sådan betydelsefull person där skulle vara slöseri på resurser.
Mitt förslag till posten måste bli Börje Tråkesson, vår minst viktiga person inom partiet. Han kanske ger ett negativt perspektiv på allt, men det skulle han lika gärna kunna göra från Kreml.
Geten är i för sig inte heller någon nyckelperson men trots allt är han ledare för Ungdomsdepartementet.
Min slutsats är att ambassadören bör vara Börje.

Folkpartisterna tog idag sitt första tag mot en kommunistisk politik. Deras förslag ligger helt öppet och beskriver hur religionen inte skall få påverka undervisningen. Alltså ingen hänsyn för Islam överhuvudtaget, därför kommer inga slöjor eller bönestunder störa den ytterstviktiga undervisningen. Vi vill självklart avskaffa all religion så detta är ett steg i processen Det ska vara lika för alla och det är lika med bastufilosofin vi för hjärtligt framåt.
Ni kanske misstänker att vi har ett finger med i spelet och det är "absolut inte" sant. Vi i styrelsen presenterade "inte" deras nya motion för dem och Reji Roy fick dem "absolut inte" att genast godkänna den.
Lars Lejonborg presenterade förslaget till och med själv när han tidigare "inte" fått något maskin skrivet brev om hans hemliga speciella matvanor.

Kineserna skickade oss ett hyllningsbrev av okänd anledning, efter Folkpartisternas beslut. Brevet var nog väldigt rörande eftersom symbolerna var väldigt fina. Fast exakt vad som stod i det har vi inte den blekast aning om.

Det försvunna protokollet är fortfarande försvunnet när det, efter som att det kallas för det försvunna protokollet.

Vi sörjer

Sture Ankarstjärnas tragiska död är en stor förlust för oss alla här på partikontoret. Vi sörjer hans lojala handlingar starkt då hans ihärdiga skattebetalande betydde mycket för oss. Änkan Ankarstjärna kom vid två tiden in på kontoret och berättade att hon tänkte sluta betala in den viktiga skatten, som vi så väl behöver.
I ren desperation drog Ståhl in Getens kafferanson för den här veckan, i ett försök för att visa vårt hat mot ungdomsledaren. Fru Ankarstjärna ångrade sig inte trots våra åtgärder, och gick ut från byggnaden med bestämda steg. På vägen ut rev hon ner Ståhls och Skoogs hemmagjorda kaffebryggare som genast gick i tusen bitar. Ståhl blev förbannad som vanligt och satte Reji Roy på att skugga henne.

Reji Roy följde henne till Byalagets stuga och såg där genom ett fönster hur hon skakade hand med Sven-Gunde Abrahamsson.
Den kärringen bytte sida, den som är tillsammans med fienden kommer inte få det lätt. Det visste bödeln som var ytterst glad när han kom tillbaka med nyheten.

Den ytterst otrevliga Mr X är på oss om misstaget. Kritiken haglar till den grad att Werner kommenterade i morse att Mr X är till och med otrevligare än Torkel. Som ni förstår så bådar det inte gott.
- Jag saknar nästan Torkel sade Werner och fällde en tår. Sedan såg vi inte Werner på resten av dagen. Han satt själv inlåst på sitt rum och spelade extra glad syntmusik. Jag tror han inte har psyket att klara kriser.

Jag kommer att få om möjligt ännu kortare tid på mig att finna ett nytt finansierings sätt av partiets intressen. Försäljning av utspätt halvfabrikat är en tanke som dykt upp. Jag tror jag måste fundera lite till på den. Jag ska gå till Bengan och rådfråga honom lite, egen företagare fuskar jämt. Så någon ide har han säkert!

SENASTE NYTT

Senaste nytt Moskvademokraterna kommer att få sett eget rum i Kremls korridorer.

Dmitrij Medvedev, rysslands nya presedent har starkt uppskattat vår kamp mot demokratin under de senast åren. Han har med stort intresse följt vår målinriktade kamp. Medvedev vill själv starta krig mot demokratin och ser Moskvademokraterna som ett viktigt steg i den utvecklingen. Därför vill han belöna oss med ett kontor i Kremls korridorer, så vi och den nya presidenten kan hålla den viktiga kontakten och få de råd som endast Moskvademokraterna kan erbjuda.
Vid ett tillfälle på fyllan funderade Medvedev även på att lägga till "Som kaffe för själen" till de obligatoriska böckerna i de ryska barnens skolundervisning.

Frågan är nu vem är det som kommer få denna betydelsefulla position i Kreml?
En annan fråga är var är Sthål? Han har ännu inte anmält sin position till Moskvademokratenas partikontor.

Här är en länk till pressmötet där han gick ut med nyheten om Moskvademokraternas viktiga roll i Rysslands kamp mot demokrati:

http://youtube.com/watch?v=syT04rsWvAo

Ståhl är Försvunnen

Vår kära Stefan Ståhl är spårlöst försvunnen. Han fick den stora äran att skriva protokollen vid mitt egna fikamöte i fredags. Men han försvann snabbt ifrån partilokalen och sedan dess har vi inte hört ett lud ifrån honom. Snart kommer jag få publicera protokollet själv. Det var trots allt jag som ledde mötet.

Åter till Stefans försvinnande, Tant Märta är utom sig av sorg hela dagarna men hänvisar att hon fått damm i ögonen. Imorgon måste jag nog ta med bödeln för att hälsa på Byalaget. Kanske vet de något. Om de gör det så blir det inte kul för deras del, vi förhandlar inte med terrorister!
Ståhl måste infinna sig snarast på kontoret, annars finns det ingen som kan ta vår "ärade" partiledare till verkligheten.

Stefan Sthål, om du ser det här. Ge oss ett livstecken, annars kommer Jag, den STORE Bernt von Hasselhauf göra en marsrevolution för partiets och folkets bästa.
Werner Wagner går mig på nerverna!

Jag har Arbetat!

Ryktet som går är sant, jag skäms men så är det. Jag har inte hunnit se på någon avrättning eller kulturnyheterna idag. Det är illa, men för er som inte vet vad jag har gjort som tagit min kvalitetstid, så är det arbete som är svaret. Arbete går före allt med vissa undantag.
Jag har arbetat på ett emblem till partiet som verkligen visar vad vi står för.
Den syns här nedan:


Skäran och hammaren är så klart med vår älskade stjärna.


Tyvärr så trodde Stefan Ståhl inte på Geten så jag måste hålla i högtiden, fikastunden och med mina punkter. Jag gissar att det är den ekonomiska situationen som det måste handla om. Fast jag får se vad jag vill ta upp.

Jag fick höra om moderaten, vår slaskiga Brunte Bukpress börjar få ont om mat igen, hehe det är den bästa nyheten vi fått sedan kolkrisen i Kambodja. Äntligen slipper vi kanske honom. Hittills idag har vi inte fått några hjälpfax. Så antingen har han tappat aptiten eller så har han fixat egen mat, Mango är gott! Fast i bästa fall har han förlorat krafterna åt att var eviga dag tjata om mat.
Tjatar barnen i Afrika om mat? Nej, de är snälla och gnäller inte för att bespara sina medmänniskor den bördan. De har lärt sig att ingen ändå hjälper till. Därför anser jag att barnen i Afrika måste vara de kommunister som har det svårast. Barnen där beter sig som riktiga kommunister med helskägg, men behandlas inte som kommunister.
Ville bara säga det.

En jobbig arbetsdag

Idag efter jobbet kände jag mig väldigt deppad. Jag fick som ni vet en väldigt tung uppgift på mig, Inkomstkällan till vårat kära parti. Mitt huvud hade stått stilla under hela dagen trots en överkonsumtion av kaffe. Jag måste ha ideer och det snabbt, annars kommer min kära staty att säljas som fyllnadsmaterial till vägar. Hoppas verkligen att jag kommer på bättre tankar imorgon.
Svenska Bingolotter känns lite fel när vi inte sänder sådana B-moderat program på våran klassiska anrika propagandakanal.

Efter arbetet försökte jag tillfredsställa mig med lite kultur och vin. Bödelns underfundiga avrättnings ritual fick duga som kultur för dagen och jag kände mig genast bättre. Han får mig alltid på bättre humör.

Något anmärkningsvärt för dagen var att jag hörde en bekant hostning som jag inte hört på mycket länge. Jag vet inte vem som gjorde den. Så jag gissar att det bara var inbillning, för den hostningen har jag inte hört på ett bra tag...

Första dagen med staty av mig

Jadå min kära vänner, idag gjorde jag min förta dag på jobbet efter att jag blev väck av Ståhls ilskna stämma i telefonluren. Han ringde och väckte mig klockan sju imorse och skällde ut mig efter noter för att jag inte har varit där på ett tag. Jag förklarade i mitt sömndruckna tillstånd att jag har rest en hel del för att få en sann kommunistisk övertygelse efter den där förrädiska kvällen i baren med Brunte Bukpress. Aldrig mer sprit i baren! Ända sedan den dagen har jag hållt mitt löfte att hålla mig till konjak och vin.

Dagens slitiga arbetsdag bestod av att städa upp i Skoogvallen efter mötet igår som hölls av partiet. Efter partimötet kom de primitiva gubbarna från byalaget till parken och började genast göra spillror av parkens frigolitstaty och enda utsmyckning. När jag kom till parken i morgonsolens första strålar, så fann jag till min förfäran spillrorna av statyn.
Jag tog mig stolt an uppgiften att städa upp spillrorna av statyn och de tusentals bitarna av Roger Waldermans koneffti.
När detta var klart såg parken ut som ny och det går ju inte för sig. Vissa journalister skulle kunna tolka min perfekta städning som en upprustning av parken. Våra pengar ska minsann inte gå till en park som symboliserar vila. Därför fattade jag det excellenta beslutet att upprätta en staty av partiets mest framåtstående person-MIG.
Jan Dunke har gjutit en statyn som är skrämmande lik mig när jag tar hand om vår kära vän bastusultanen av Kambodja.


Statyn är 10 meter hög och väger 500 kg, de största beståndsdelarna är Bengans utgångna mjöl och rester från kolgruvans slagghög. Här ovan ser du den avteckna sig mot Bengans bageri.